Skriet från kärnfamiljen

God Jul!

2011-12-22T12:51:00.008+01:00

Skickar en liten julhälsning till er läsare här på denna misskötta blogg (jag ger inte upp än - jag kan komma tillbaka en vacker dag).

Vad kan väl vara mer passande så här års än ett litet julkort med nostalgi från 70-talet? Så här såg lego för tjejer ut på den tiden. (Och så påstår folk att det har gått för långt med jämställdhet, genuspedagogik och sånt där ... oj, oj, oj).

Hoppas att ni alla får en riktigt härlig jul! Och förstås ett gott nytt år!

Jag i Kvällsöppet

2011-10-29T09:05:00.002+02:00

För er som missade och vill se - här är Kvällsöppet och debatten om föräldraförsäkringen (bland annat):

Tyvärr hinner jag inte blogga. Hade velat skriva ner allt jag inte fick sagt i debatten. Men kort några saker:

1. Mammor och pappor ska få välja hur länge och när de ska vara hemma. Men vi kan inte ha försäkring som så uppenbart diskriminerar kvinnor på arbetsmarknaden, och män som förälder. Vi kan inte ha en försäkring som sänder sådana tydliga signaler att mamma är den viktigaste föräldern och att det inte är något större problem att kvinnor har en sämre ställning på arbetsmarknaden (och med det lägre lön, fler ofrivilliga deltider, sämre pension osv osv). Staten måste vara neutral och behandla män och kvinnor lika. Individualisera nu!

2. För barnens skull. Vi måste göra allt för att de går ut i världen med så lika förutsättningar som möjligt, oavsett om de är pojkar eller flickor. Vi vill heller inte signalera till de att mamman är viktigare förälder, pappas jobb är viktigare än mammas, män och det de gör har högre värde (högre lön).

3. Det handlar inte om tvång! Du kan välja precis hur du vill göra med de pengar du FÅR från staten. På samma sätt som att du kan välja att inte ta ut din semester, eller när du ska ta ut den. Varför tror man att just denna ordning - med drygt 14 månaders föräldraledighet, varav 2 månader är vigda åt pappan - är den ordning där föräldrar har full frihet, och möjlighet att bestämma själva? Hade vi haft 4 månaders ledighet som i många europeiska länder hade vi varit hemma så länge. Hade vi haft en tredelad försäkring 3, 3, 3 månader, som på Island, hade mammorna varit hemma 6 månader och papporna 3. I varje land gör föräldrarna exakt så som staten har anvisat dem att göra!! Om det ska vara helt fritt - kanske ska vi ta bort föräldraförsäkringen helt och hållet? Låta folk bestämma helt fritt hur länge de ska vara hemma, utan att få pengar för det? Nej, jag tycket inte det, jag visar bara på hur otroligt styrda vi är. Dagens föräldraförsäkring är politisk och sänder ut tydliga signaler för hur vi ska ta hand om våra barn.

4. Och till personen som kommenterade mitt förra inlägg med orden: "du kanske inte har tänkt på..." Ursäkta! Jag har debatterat denna fråga i över 10 år. Jag har suttit med i både radio och tv, läst all forskning, alla utredningar, alla debattartiklar som har skrivits i ämnet - och skrivet en hel del debattartiklar själv om detta (+ en bok som till stor del handlar om detta ämne). Det finns få argument jag inte har mött. Och få argument jag inte har tänkt på. Om du inte tror mig, slå på föräldraförsäkringen och mitt namn, eller sök här i bloggen. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om detta. Och jo, jag har visst tänkt på det.

Här är inslaget:

Jag debatterar i Kvällsöppet

2011-10-26T20:57:00.002+02:00

I kväll debatterar jag jämställdhet i Kvällsöppet i TV4. Individualiserad föräldraförsäkring eller inte. Ni vet vad jag tycker. Är det okej för en mamma att gå direkt tillbaka till jobbet efter förlossningen är en av de andra frågeställningarna. Kolla klockan 23!

Debattartikel i Kollega

2011-09-30T09:14:00.001+02:00

Läs min krönika om delad föräldraförsäkring i Kollega:

Dela lika på föräldraledigheten

Om kvinnor och män ska bli jämställda krävs att föräldraförsäkringen individualiseras. Fortfarande tar kvinnorna ut 78 procent av föräldraledigheten och de flesta vabbdagar.

Män städar elva minuter mer om dagen. Halleluja! Senaste veckorna har vi läst den ena glada artikeln efter den andra om hur jämställda män och kvinnor är. Enligt SCB:s nya tidsundersökning, som presenteras vart tionde år, arbetar kvinnor och män i dag lika mycket. Enda skillnaden är att män utför mer betalt arbete, kvinnor mer obetalt.

Medan kvinnorna har minskat sitt obetalda arbete i hemmet de senaste tio åren, har männen ökat sin del. Med elva minuter.

Visst är det något att fira!

Men lite skrämd blir jag när det presenteras som att vi har nått målet. En del har till och med ifrågasatt hela jämställdhetskampen - "se, den behövs inte, vi är ju redan jämställda!" - och glömmer i samma sekund att saker och ting inte förändras av sig själva (det troliga är snarare att vi har nått hit tack vare jämställdhetskampen).

Alla siffror talar nämligen sitt tydliga språk: Kvinnor och män är inte jämställda.

Kvinnor utför fortfarande det mesta av det obetalda arbetet hemma. 45 minuter mer om dagen än män. Det kanske inte låter så mycket. Men det blir ändå drygt fem timmar mer i veckan.

Och de där timmarna syns förstås i lönekuvertet. Löneskillnaden mellan kvinnor och män har inte ändrats nämnvärt på 30 år. Kvinnor tjänar fortfarande ungefär 83 procent av männens löner. Ungefär var tredje kvinna jobbar deltid, och det är inte alltid ett fritt val, som många tror. I SCB:s tidsstudier uppger många kvinnor att de vill arbeta mer (lönearbeta mer, alltså). Två tredjedelar av den ofrivilliga deltiden står kvinnorna för.

Det privata är politiskt sade man på 70-talet. Och det gäller i allra högsta grad i dag. Vi kommer aldrig att bli jämställda på arbetsmarknaden om vi inte blir jämställda hemma.

Och det finns en åtgärd som i ett slag skulle göra stor skillnad:

Individualisera föräldraförsäkringen!

Politikerna vet det, men få törs ta i frågan. För även om de flesta i Sverige i dag skriver under på att det är viktigt att män och kvinnor är jämställda, så har man ännu inte fattat, eller inte velat se, det otroligt tydliga sambandet mellan uttaget av föräldraledigheten och jämställdheten.

Men, invänder många, staten ska väl inte lägga sig i hur vi delar på föräldraledigheten?

Det gör den ju redan! Staten och samhället har redan olika förväntningar på mammor och pappor. Och det är inte till någon av parternas fördel.

Vi har en massa försäkringar - alla är individuella utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden, får lägre lön och lägre pension.

Hur styrda vi faktisk är av dagens föräldrapolitik visar glappet mellan vad vi tycker och hur vi sedan gör. Ungefär 60 procent av alla i Sverige tycker att det är viktigt att dela föräldraledigheten, enligt en undersökning som TCO årligen gör. Bland kvinnor är siffran något högre. Fler än hälften tycker alltså att vi borde dela.

Men hur delar vi? Inte lika.

Mammorna tar fortfarande 78 procent av föräldraledigheten. Männen bara drygt 22 procent. 20 procent av papporna tar bara ut en månad eller ingenting alls. Bara var åttonde man är hemma ett halvår med sina barn, medan 90 procent av mammorna är hemma minst ett halvår.

Studier visar att som man delar från början, så förblir det ofta. Mammorna stannar hemma, går sedan ner på deltid och tar 60 procent av vabben (vård av sjukt barn). Småbarnspapporna är fortfarande den grupp i samhället som jobbar mest av alla. 92,4 procent av papporna med barn under sju år arbetar heltid. Motsvarande siffra för mammorna är 51,1 procent.

Inte ska vi tvinga någon att vara hemma mot sin vilja. Eller tvinga någon tillbaka till jobbet. Man ska förstås ha rätt att avstå från att ta ut det statliga stödet och möjligheten att sträcka ut sin ledighet genom att ta färre dagar i veckan. Och även om man inte har de möjligheterna så är det inget argument för att snylta på pappans tid med barnet.

Ett grundkrav man rimligen kan ställa på en offentligt finansierad förmån är att den åtminstone inte förstärker ojämställdheten. Och det gör dagens föräldraförsäkring.

Får vi en försäkring som visar att pappa är lika viktig förälder som mamma och att kvinnor är lika viktiga på arbetsmarknaden som män - då ropar jag halleluja.

Man tar sig för pannan...

2011-09-23T13:30:00.004+02:00

Ni har väl inte missat debatten efter Roland Poirier Martinssons extremt okunniga ledare - som SvD valde att publicera samma dag vi firade att kvinnor har haft rösträtt i 90 år (ska bli spännande att se vad de väljer att publicera på jubileet av avskaffandet av apartheid, andra världskrigets slut eller mordet på Utøya - någon namnkunnig islamistfobiker kanske?)?

Roland, som tidigare har skrutit om hur bra han mår av att ha en hemmafru, jämförde i sin ledare feminismen med rasbiologer som mäter hjärnan och andra trevligheter. Och han förslog att någon politiker skulle ta initiativ till en utredning som skulle räkna på vad feminismen har kostar samhället (!).

Till SvD:s försvar och heder (jag gillar faktiskt tidningen) har de Anna Laestadius Larsson som krönikör på fredagar. I dag publicerar hon sitt andra svar på Rolands stolligheter. Läs den första här! Och dagens här!

För de som tvekar om att jämställdhet är något bra för både män och kvinnor - läs här!

Och om någon skulle vilja läsa Rolands gamla debattartikel "Ingenting går upp mot en riktig hemmafru" så finns den här!

Tvåsamheten som norm

2011-08-30T14:05:00.003+02:00

Måste bara citera ett bra inlägg om detta med tvåsamheten. Från den här bloggen:

"Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.

Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.

Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord."

Både gifta och skilda, sambo och separerade utgår ju från tvåsamheten. Allt kretsar kring tvåsamheten. Viljan att vilja ha en partner att dela livet med. Funkar det inte, skiljer man sig och letar efter en ny att dela livet med. Så ser normen ut.

Läs hela inlägget här.

Feministhat och viljan att vara en riktig man

2011-08-30T10:58:00.003+02:00

Läser en intressant artikel i DN som visar på sambandet mellan högerextremismen och feministhatet.

Saxat ur artikeln:

"Jakten på att bli en ”riktig man” förenar Anders Behring Breivik och andra högerextremister. Det hävdar maskulinitetsforskaren Michael Kimmel, som har intervjuat flera tidigare svenska nynazister, bland andra polismördaren Jackie Arklöv.

Fem år av intervjuer med nynazister i USA och Sverige, både aktiva och avhoppande, lägger grunden till analysen som görs av Michael Kimmel, sociolog och maskulinitetsforskare på Stony Brooks universitet i New York.

För att förstå terrordåd som Anders Behring Breiviks eller Oklahoma-bombaren Timothy McVeighs måste man också förstå kön, menar Kimmel.

– De högerextrema tycker att maskuliniteten är något som har tagits ifrån dem och getts till andra. Och nu ska den återfås, säger han."

Och:

"Norske attentatsmannen Anders Behring Breivik visar likaså en tydlig machosträvan, men han är mer ideologisk än Arklöv. I synnerhet hans 1500-sidiga manifest som Kimmel beskriver som ett ”tätt buskage av ideologiskt material”.

– Breivik ser feminismen som ett stort problem, att samhällets utveckling har vänt saker på ända. Att mannen har blivit underlägsen kvinnan."

Det paradoxala med högerextremismen är att de ofta säger att de står på kvinnornas sida, jag vet inte hur många gånger jag har hört att de ska rädda "oss" från gruppvåldtäkter och hedersförtryck. De pratar om vilken vidrig kvinnosyn "invandrarmännen" har. Samtidigt är de superkonservativa, ofta mot abort, mot skilsmässor, mot homoäktenskap, tycker att mannen är familjens överhuvud, att män och kvinnor är så olika och därför ska ha olika roller...

Det går inte riktigt ihop...

Läs hela artikeln i DN här!

Om näthat

2011-08-30T10:37:00.003+02:00

...och så måste jag bara säga att jag verkligen uppskattar den debatt om näthat och anonyma kommentarer som pågår nu. Bra att många tidningar tar sitt ansvar och redaktörar i sina kommentarsfält. De gånger jag har varit intervjuad i någon av de stora tidningarna har jag verkligen fått känna på hat och förakt. Även här i bloggen förstås, men det känns tryggare här. Här har jag så många seriösa läsare som också kommenterar, här är jag inte ensam. Och här kan jag svara.

Det vidriga är att texterna som fylls med hatkommentarer inte ens behöver vara särskilt provocerande eller innehålla några som helst åsikter. Min syster har till exempel fått känna på näthat efter artiklar hon har skrivit när hon jobbade på DN - rena intervjuer, jobb som redaktionen bett henne att göra. Inga konstigheter, bara vanlig journalistik. Och ändå har hon fått en massa hat i kommentarsfälten. Jag känner många journalister och debattörer som har slutat att blogga, som har slutat att skriva krönikor och som drar sig för att skriva över huvud taget - för att de tycker att det är så jobbigt att höra hur vidrigt dåliga eller fula de är.

Läs till exempel vad Lins Fremin (mycket duktig journalist) fått läsa i kommentarsfälten.

Jag fick till exempel ett brev efter en av mina krönikor i VLT (där jag skrev i tre år) som var riktigt vidrigt. Brevskrivaren hoppades att socialen skulle komma och ta mina barn och tyckte att min man skulle begå självmord för att det vore en befrielse för honom att slippa mig. Jag har också fått mejl och facebookmeddelanden om hur otroligt korkad jag är, hur ful och vidrig jag är och förstås fått det berättat för mig att de minsann vet var jag bor och att jag är en av de första man bör skjuta när revolutionen kommer.

Jag har aldrig raderat en kommentar här i bloggen. Jag har verkligen dragit mig för att göra det. Har tänkt att alla har rätt till sin åsikt. Jag kommer aldrig att kräva att folk ska skriva under med namn. Jag gör det alltid - i alla forum där jag deltar står jag med eget namn. Men jag tycker samtidigt att det är en demokratisk rättighet att få tycka anonymt. Och man kan stå för det man tycker även om man är anonym. Däremot har jag nu bestämt mig för att faktiskt radera kommentarer OM de är hatiska och OM de får mig att må så dåligt att jag drar mig för att skriva. Hittills har jag varit väldigt tålig.

Det är inte en mänsklig rättighet att spy ur sig en massa hat på andra människors bloggar. Då får man skaffa sig en egen blogg eller ett eget forum.

Men som sagt. Min tröskel har hittills varit väldigt hög. Så kommentera på!

Största tabut att vara ogift?

2011-08-28T19:50:00.004+02:00

Jag måste skriva lite mer om äktenskap och skilsmässor. Är faktiskt lite förvånad att inte fler blev arga på mitt förra inlägg.

Det viktigaste att kämpa mot är att tvåsamheten ses som en norm och att äktenskapet och kärnfamiljen ses som det enda riktiga. Heteronormen och kärnfamiljsförespråkarna är farligt många (läste precis om den kristna extremhögern i USA i senaste Arena, har förstått läst om det förr, men det är lika otäckt varje gång). Det är vad jag tycker. Jag säger inte död åt kärnfamiljen, men jag säger död åt kärnfamiljen som norm.

Jag vet att det finns en stark kärnfamiljsnorm i samhället - världen och jag gillar den inte. Därför tycker jag att det är jättebra när det kommer böcker om skilsmässor och där skilsmässor skildras på något annat sätt än bara tragedier. Jag har inget emot boken Happy happy. Det jag har något emot är när det blir alldeles för svartvitt. När det påstås att gifta ännu inte har nått nirvana, lyckats frigöra sig, ses som mindre vetande, lurade. Och när skilsmässan bara ses som en befrielse, som något enkelt, något man kan göra - bara så där. Det kan det visserligen vara också, men självklart är det oftast förenat med en massa sorg - också (i alla fall om det finns barn med i bilden). Och liksom skilsmässa ofta inte är ett val, utan en nödvändighet, så är att fortsätta leva i en kärnfamilj inte alltid ett val, utan något som bara är en effekt av att man råkar älska en man som man har barn med och som man faktiskt vill leva med (och det fungerar). Råkar det bli så att man lever i en kärnfamilj, så vet ni vad jag tycker: det finns en del fällor med kärnfamiljen och räddningen stavas jämställdhet.

Med det sagt tycker jag nog ändå att en av kommentarerna till mitt förra inlägg är det mest intressanta i hela debatten. Att samhället har utvecklats så att skilda ses som annat än misslyckade (= bra), och att det är okej att vara singel om man är skild, men fortfarande blir ifrågasatt om man aldrig varit gift/sambo. Tvåsamheten är fortfarande norm. Är man skild har man haft tvåsamheten. Och det är okej. Men har man aldrig haft någon - då blir man verkligen ifrågasatt. Sant. Allt utgår ändå från att alla vill ha en partner. Är det inte så att man som skild förväntas leta efter en ny partner också?

Vad säger ni? Är det största tabut att inte ha eller ha haft någon över huvud taget?

Hypen med skilsmässor

2011-08-26T12:39:00.004+02:00

Ingen har väl missat att det är lite inne med skilsmässor just nu. I alla fall inte om man får tro tidningar (sådana jag själv jobbar på). Nyligen kom boken Happy happy – en skilsmässobok redaktörad av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Jag missunnar verkligen inte dem en lycklig skilsmässa. Och jag tror nog att den fyller sin plats i bokhyllan. Nyseparerade kan behöva en sådan bok. Sådana som står och tvekar om de ska ta steget eller inte kan också behöva en sådan bok.

Men, diskussionen kräver fler nyanser.

Jag kände att jag faktiskt blev lite illa berörd när Maria Sveland i Hanna Hellquists lyckoprogram på tv pratade om skilsmässan som vägen till lycka. Allt lät så enkelt. Man är gift, och sen är man skild. Och allt är bara happy happy. Riktigt så enkelt är det ju inte. En separation är ju alltid tuff. Om inte från mannen så åtminstone från barnen (som man kanske bara får ha halva tiden).

Sanna Lundell skriver klokt om happy happy-skilsmässomantrat i Aftonbladet:

"Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare.

Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt.

Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både henne, honom och inte minst barnen.

Separationen från den torra, förljugna ojämställda kärnfamiljen och inte minst inträdet i den nya brokiga färgstarka familjen med frekventa plast- och styv-inslag skapar GLADA mammor och pappor. För om bara mamma och pappa är glada så blir barnen glada och mår bra."

Och det är precis det jag också tänker. Katarina Wennstam sa någon gång att det var förbjudet för skilda att tala om lyckliga skilsmässor med gifta personer. Jag tycker att det är precis tvärtom. Man får tala om lyckliga skilsmässor och gratta till skilsmässan, men man får inte säga att man är lyckligt gift. Särskilt inte till skilda personer. Inte till någon...

Om man säger att man är lyckligt gift känns det som att folk tror att man är lurad. Att man är förljugen. Att man gått på kärnfamiljsmyten. Tänk om det bara är så enkelt att man råkar älska sin man, och dessutom kommer rätt bra överens med honom? Och att det funkar så bra att vi båda tycker att det är värt att leva tillsammans och båda få ha barnen på heltid? Jag gör faktiskt det. Jag älskar min man och även om jämställdheten inte var självklar från början (långt ifrån) så har vi nu ett förhållande som bygger på jämställdhet och respekt. Och så är jag dessutom kär i karln (vi firar tio år som gifta nu i september). Visst tyckte jag att det var skönt den veckan mina föräldrar tog barnen i somras. Men det var en vecka det. Visst tycker jag att det är härligt att gå ut med mina vänner utan min man. Men jag älskar även vardagen med både mannen och barnen. Inte är det alltid frid och fröjd. Vi bråkar också. Och vi blir trötta, på varandra och på oss själva. Men vi älskar varandra och tycker om att vara tillsammans som en familj.

När recensionerna på min och Tinnis bok Skriet från kärnfamiljen kom var det många som tyckte att vi förhärligade kärnfamiljen (det gör vi verkligen inte). Flera frågade retoriskt om det verkligen var värt att bevara och försöka rädda kärnfamiljen. Var det verkligen en institution som förtjänar att bevaras? Vårt svar var ju att nej, inte den patriarkala, ojämställda, orättvisa kärnfamiljen. Men att den jämställda familjen faktiskt kan vara värd att bevara.

Eller värd... Det finns inga alternativ! Om man vill, måste, behöver skiljas så gör man det. Tycker man fortfarande om sin partner, har ett bra liv med honom/henne och sina barn - ja, då är det värt att kämpa för att få jämställd familj. Det var vår tes. Omöjligt för många. Men faktiskt fullt möjligt för vissa. Okej, helt jämställda kan vi aldrig kan bli - ojämställdheten finns inbyggd i hela strukturen, i hur vi ser på kvinnor och män, vilka förväntningar vi har på kvinnor och män (mammor och pappor). Men den ojämställdheten finns kvar även om man skiljer sig. Synen på män och kvinnor kommer inte att förändras. Oavsett om man är skild eller gift.

Det behöver inte vara synd om en skild person, det behöver inte vara synd om en gift person. Happy happy kan man vara både som skild och som gift.

Tillbaka!

2011-08-21T16:40:00.003+02:00

Vad skriver man om när man inte har bloggat på flera månader? Har tänkt att återvända hit flera gånger, men allt känns så fjuttigt att börja med. Så nu kör jag bara!

Ett nytt jobb tog all min kraft och jag var tvungen att ge mig själv lite ledigt från allt utanför jobbet. Men, mitt intresse för politik, föräldrafrågor och framför allt jämställdhet är fortfarande brinnande. Och att blogga om det är ju så otroligt roligt. Hoppas ni är med mig fortfarande.

Sitter i detta nu och filar på en ny debattartikel i ämnet. Blev så glad över att få erbjudandet att skriva igen. Det var ju ett tag sedan nu. Kommer förstås att meddela er här på bloggen när den publiceras och var.

Annars följer jag med stort intresse hur (C) diskuterar föräldraförsäkringen och håller förstås på sidan som vill dela föräldraledigheten. Det vore väldigt modigt av dem!

Sedan blev jag förstås påmind om det enorma kvinno- och feministhatet som finns när den galna norrmannen (vill inte skriva hans namn) utförde sin fruktansvärda massaker. Det är något man ska komma ihåg. Rasism och feministhat (och socialisthat) går ofta hand i hand. Sådana som ABB är motståndare till socialism, tolerans och feminism. Och ja, jag kan inte säga att jag är ledsen över att tillhöra hans motståndarsida.

Sommarens bioupplevelse (förutom den fantastiska Melancholia) var the Bridesmaids! I mina ögon en feministisk sensation. Blev så otroligt glad när jag såg den. Kände samma revolutionerande känsla när jag såg den som när jag såg Long Kiss Goodnight och Fucking Åmål. Med de två filmerna tog utvecklingen ett stort steg framåt: Geena Davis som kvinnlig actionhjältinna var vi inte vana att se då (och vad peppad man var när man kom ut från biografen!). Och kärlek mellan två coola tonårstjejer var något alldeles nytt när Agnes och Elin hånglade i taxin på bioduken. Den här gången var det inte främst filmen som var revolutionerande (jo, visst, att tjejer får vara så roliga och äckliga kändes nytt och fräscht och hysteriskt roligt, och det var också fruktansvärt uppfriskande att alla de kvinnliga rollerna var knäppa och roliga, det händer nästan aldrig) utan publiken! Aldrig har jag sett en "tjejfilm" (=definitionen brukar väl vara att huvudpersonerna är kvinnor, att männen bara har mindre biroller) som uppskattas så mycket av män! Det har länge varit en sanning att kvinnor kan se filmer om män och kvinnor, medan män bara ser filmer om män. Men när jag såg the Bridesmaids var det lika många män i publiken och de verkade ha minst lika kul! Det värmde mitt gamla feministhjärta!

Annars funderar jag just nu mycket på semester och jämställdhet. I förorten där jag bor möter jag nu dagligen mammor som varit semesterlediga i sju, åtta och till och med nio veckor. De förlänger semestern med föräldradagar och jobbar förstås aldrig mer än deltid. Själv har jag bara haft tre veckors semester. Jag blir alltid vansinnigt avundsjuk när jag hör om deras långa, långa somrar. Men kommer till sans när det uppdagas att papporna i familjen knappt varit ledig alls (en, två veckor - företagande män som drar in mycket pengar...), och jag minns att de flesta av de här mammorna inte har fasta jobb, inte har särskilt roliga jobb, inte tjänar särskilt bra, ofta är helt ekonomiskt beroende av sina män, är de som sköter det mesta i hemmet och har det största ansvaret för de många barnen (där jag bor, ofta minst tre, inte sällan fyra eller fem...). Och då känner jag att jag nog ändå vill ha det som jag har det. Ett jobb som jag kan försörja mig på, ett stimulerande jobb, och ett jämställt familjeliv. Även om jag inte skulle tacka nej till några fler veckors semester ;-)

Hur har er sommar varit?

Fri lek?

2011-05-16T22:28:00.003+02:00

I dag vill jag tipsa om min författarkollega Tinni Ernsjöö Rappes tänkvärda artikel på SvD:s Idag-sida om den fria leken. Hur fri är den egentligen?

Ett utdrag:

"Ingemar Gens, samhällsdebattör, författare och före detta jämställdhetsexpert på länsstyrelsen i Gävleborg, är mycket skeptisk till den fria leken som pedagogiskt verktyg i förskolan.

– Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras. I den finns också rangordning, uteslutning och fröet till mobbning, säger han.

Enligt honom är den fria leken långt ifrån fri.

– Den begränsas av tusen olika saker, av traditioner och tysta regler som finns i samhället. Den fria leken är nästan fånigt hyllad. Det sägs att den är konstnärlig, dynamisk, kreativ och att den ger tillgång till en människas inre. Visst, ibland kanske. Men det är få gånger allt det där infrias.

– Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på. Den fria leken är också ofta uteslutande. Barnen har hårda regler om vem som får göra vad, och vem som passar att vara med. Den fria leken är ofta väldigt stereotyp, säger Ingemar Gens."

Här är hela artikeln.

Ja, vad säger ni? Jag är själv en ganska lat mamma som låter mina barn leka rätt fritt. Och jag känner igen det Ingemar säger i artikeln. Ofta är det min äldsta (som är en pojke) som styr och ställer. Vet inte om det beror på att han är kille eller om det beror på att han är äldst. Gissar att det mer beror på det senare. Det blir ofta krig, jaga och sådana lekar. De yngre systrarna hänger på, glada och tacksamma över att få vara med (jag överdriver något).

Ibland räcker det med att sätta igång barnen i en lek så kan det bli jättebra. Som när jag föreslår kojbygge i vardagsrummet, eller picknick uppe på berget i trädgården, eller baka en kaka (riktig kaka - alla tre barnen bakar gärna, och betydligt oftare än jag). Eller lego. När jag initierar leken blir den oftare mindre könsstereotyp och mer demokratisk.

Viktig och tänkvärd text, även om jag är förtjust i den fria leken - värt att fundera över hur fri den egentligen är.

Vad säger ni? Vad har ni för erfarenhet?

Ps. Och så vill jag tipsa om Lisa Magnussons artikel om hur man i Frankrike buntar ihop våldtäkt med otrohet/sexmissbruk när det kommer till "stora" kända män. Hellre konspirationsteorier om honungsfällor än att tro att sådana här hjälpemän kan våldta. Läs här!

Eget företagande en kvinnofälla?

2011-04-20T22:09:00.005+02:00

I dag läste jag om Folksams rapport Driftig, som visar att kvinnors företagande riskerar att bli en kvinnofälla.

Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, skriver i dag en debattartikel om rapporten i SvD:

"Regeringens satsning på ökat kvinnligt företagande har förvisso fungerat, då alltfler kvinnor under de senaste åren satsat på att driva eget. Men om inte företagande ska bli den nya tidens kvinnofälla måste regeringen fortsätta reformarbetet. Detta framgår av Folksams rapport Driftig, men otrygg som presenteras i dag och som behandlar socialförsäkringssystemet för småföretagare."

Härligt att fler diskuterar och debatterar det här. Det är en fråga som jag har varit inne på många gånger här på bloggen. Och i boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta.

Ja, det är skillnad på kvinnors företagande och mäns företagande. Det finns tidigare forskning som visar på samma skillnad. Kvinnor startar oftare företag för att få ihop livspusslet. Män startar företag under helt andra premisser. Tidningarna är fyllda av inspirerande bytte liv-historier (har ju själv jobbat på sådana tidningar), där kvinnorna tänkt om och fått en paus i livet i och med den långa föräldraledigheten och därefter sagt upp sig (eller blivit uppsagda) och startat eget. En dröm blir sann, att kunna jobba med det man vill och samtidigt slippa det där tjafset om vem som ska hämta när och hur ofta. Den kvinnliga företagaren tar det, tar vabben, tar huvudansvaret. Men när hör man om män som sagt upp sig, startat eget för att få mer tid för familjen? Nej, när män startar företag är det på blodigt allvar, "han är egenföretagare", därför kan han absolut inte vara föräldraledig/vabba/hämta på förskolan och så vidare...

Och ja, det syns förstås i resultatet. Håkan Svärdman berättar i sin debattartikel:

"Fyra av tio småföretagare har en inkomst under 25000 kronor i månaden. Men en betydande andel av inkomsten kommer från lönearbete från anställning hos ett annat företag än det egna. Hälften av de manliga företagarna har en månadsinkomst som ligger över 25000 kronor. Det gäller endast en fjärdedel av de kvinnliga företagarna.

Sjukdom, föräldraledighet och vård av sjukt barn är den vanligaste frånvaroorsaken bland småföretagarna. Jämfört med männen så har kvinnorna dubbelts så hög frånvaro på grund av sjukdom och föräldraledighet. Vård av sjukt barn är ett ansvar som axlas fullt ut av de kvinnliga företagarna."

Jag skrev ett långt inlägg om detta för knappt ett år sedan. Har inte så mycket att tillägga, så nu tänkte jag citera mig själv:

"(...) Jag tror att för många kvinnor så är det samma sak. Livstilstidningarna är fulla med bytte liv-storys, typ: "Jag jobbade på bank, sen fick jag barn och kände att jag ville göra något annat, nu har jag startat en internetbutik där jag säljer ekobarnkläder... Det gör att jag får mer tid till familjen."

Jag känner hur många som helst egenföretagare till mammor som är förtäckta hemmafruar. De har sin business, som går varierande bra (vissa strålande), men det gemensamma är att de tar huvudansvaret för hem och barn, medan pappan jobbar på i sitt lönejobb (ofta mer än 100 procent).

Jag förstår verkligen den här drömmen! Den är oerhört lockande! För vem vill inte ha ett eget företag och samtidigt kunna vara med familjen? Men jag tror att den också är en kvinnofälla. Jag har själv varit egen företagare och vet att man är helt utanför samhällets skyddsnät. Om man inte satsar på sitt företag så har man väldigt lite skydd om man skulle bli sjuk, få fler barn (sgi blir väldigt låg) och pensionen får man betala in själv.

Många som har det så här tycker också att deras familjeliv har blivit lättare. För nu kan mannen koncentrera sig på sitt arbete, hon behöver inte tjata på honom längre (!)... Hon sköter allt i stället... Låter inte det mer som en hemmafru än som en egenföretagare?

När hörde man senast om en man som startade eget för att få mer tid med familjen? Som startade företag för att barnen bara ska behöva gå på förskolan mellan 9 och 15? Nej, tvärtom har en manlig företagare absolut inte tid att hämta på förskolan! Han kan absolut inte vara föräldraledig ("han är ju egenföretagare!"). En manlig egenföretagare jobbar betydligt mer än 100 procent.

För några år sedan kom en avhandling från Lund som precis bekräftar den här bilden. Kvinnor startar eget för att få ihop sitt (och hela familjens) livspussel. För henne är företaget inte det viktiga, utan att få livet att gå ihop. Kvinnors och mäns företagande ser alltså helt olika ut och är långt ifrån jämställda! Jag skulle säga: en klassisk kvinnofälla.

Alla dessa internetsajter med diskussionsforum, eller säljer ekobarnkläder eller pedagogiska leksaker som startas av mammor är vår tids små boutiquer.

Förr i tiden gav rika män sina hustruar små boutiquer där de kunde hålla till på dagarna. I boutiquerna sålde de fina kläder eller glas och porslin. De gick sällan med vinst (men kunde göra det - på samma sätt som många internetbutiker rattade av under cover-hemmafruar också kan göra det), ofta användes de till och med för att få ner vinsten i mannens bolag. Rena förlusaffärer med andra ord.

Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om sånt här. Vad innebär det egentligen att kvinnors och mäns företagande ser så olika ut? Vad är det för braindrain när kvinnorna BÅDE driver eget företag OCH är hemmafruar? Och vissa lyckas ändå riktigt bra! Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?

När det gäller valfriheten inom vård och skola så är jag väldigt negativ till den utveckling som har skett. Vi har en enorm segregering i samhället. Det räcker inte att flytta till en förort som är totalt homogen, inom den förorten ska man dessutom "välja" rätt privatskola - för att begränsa barnens umgänge ännu mer. Och alla dessa val, vem hinner göra dem? Vem hinner sätta sig in och välja rätt? Det i sig är en ny kvinnofälla! För det är mammorna som framför allt jagar runt och väljer de bästa förskolorna och skolorna. Och inte allt för sällan blir det något förskolekollektiv som kräver enorma insatser av föräldrarna (och som gör heltidsarbete för kvinna näst intill omöjligt). Och även om man väljer en stor kommunal skola så tar föräldrarnas val och fysiska arbete stor tid. Det är städdagar på skolan, föräldramöten (inte bara för klassen utan för skolan och för föräldraföreningen), man ska baka, fixa loppis och allt möjligt. Det är inte lätt att jobba heltid som mamma till några barn i förskolan och skolan! Och nästan inga mammor jobbar heller heltid. Nära 70 procent av mammorna jobbar deltid. Medan papporna fortfarande är den grupp i samhället som jobbar mest."

Som sagt, jag fattar drömmen! Jag har själv varit där, haft eget företag. Men mammor, gör er själva en tjänst: Ta er själva och era företag på allvar. Fortsätt dela ansvaret för hem och barn med pappan. Det är inte för inte som klyftorna mellan kvinnors och mäns inkomster ökar drastiskt efter 30 när barnen kommer.
Tänk också på barnen! De ska inte behöver förlora sin pappa till övertid bara för att mamma ska vara under cover-hemmafru! Och tänk på vad det signalerar till barnen - att pappas jobb är så mycket viktigare än mammas? Att pappas jobb är så mycket viktigare än barnen?

Ps. Länk till mitt tidigare inlägg i ämnet, det var många riktigt bra kommentarer till det inlägget också. Missa inte dem!

Fler är pappalediga

2011-04-16T17:55:00.002+02:00

Liksom tidigare år släppte TCO sitt pappaindex nu i veckan. Det visar på en ökning, om än rätt svag, av andelen föräldradagar uttagna av pappor. Det är positivt. Att det går åt rätt håll, menar jag. Med den nuvarande ökningstagen kan vi ha ett jämställt uttag om 31 år. TCO:s ordförande Sture Nordh varnar dock för att ökningen kan ha demografiska förklaringar. Förra året föddes många barn, och nu har de hunnit bli drygt ett år och då tar många pappor ut sina dagar. Fortfarande är det en stor grupp pappor som inte tar ut några dagar alls.

När man läser pappaindexet är det tydligt att det är en grupp pappor som tar ut mycket dagar, och det är de som ökar på sitt antal, samtidigt som en annan grupp pappor fortsätter att ta nästan inga dagar alls. Det är alltså inte så att de flesta män tar 22 procent av föräldradagarna. Bilden ser snarare ut så här: några tar runt hälften och några tar inget alls.

Mer om hur fördelningen av pappadagar över landet läs här!

Hanne Kjöller om Assange igen

2011-04-14T15:35:00.002+02:00

Ni missade väl inte Hanne Kjöllers utmärkta krönika i DN om männen som utan att blinka, utan att veta, utan några bevis, skyndar till Assanges försvar? De stora människorättsmännen, vänstermännen. De fina, goda männen. De är fullständigt övertygade om Assanges oskuld. Jag såg liksom Hanne dokumentären på SVT och förfärades över deras tvärsäkerhet. Deras förakt för rättssäkerheten och framför allt det svenska rättssystemet. Jag förfasade mig också över en och annan riktigt unken syn på vad en våldtäkt är.

Människorättsaktivisten (mansrättsaktivisten?) Tariq Ali till exempel som tycker att kvinnor visst ska ha rätt att säga nej. Men då måste man göra det innan hon går hem med mannen: ”Ligger man med någon tror man att det gäller för hela natten.” Har man sagt ja till ett samlag så har man en skyldighet att ställa upp på så många som mannen önskar under natten det gäller, och på vilket sätt mannen än önskar (med kondom, eller utan till exempel).

Hanne kommenterar så här:

"Om Tariq Ali vore den enda som hävdat detta skulle jag inte skriva den här artikeln. Men efter mina tidigare artiklar i detta och andra närliggande ämnen har jag blivit varse att åtskilliga män i jämlika Sverige faktiskt resonerar just så här. Vilket i princip betyder att det är 50 års skillnad mellan ett visst manligt rättsmedvetande och dagens lagstiftning.

Fram till 1965 ansågs inte gifta kvinnor kunna våldtas inom äktenskapet. Hade man frivilligt krupit till sängs fick man helt enkelt skylla sig själv."

Jag instämmer till fullo med Hannes slutsats. Om det ska bli som dessa män vill så får kvinnorna bli mer restriktiva. Ska vi ha tillbaka 50-talets lagstiftning så får vi ta tillbaka 50-talets sexualmoral där kvinnor helst ska säga nej.

"Det kommer inte att bli mycket ligga av i framtiden om Tariq Ali, Lennart, Rasmus och alla andra som argumenterar för att en kvinna som följt med en man hem har givit mannen obegränsad rätt till hennes kropp under natten uttrycker en mer allmän, snarare än utdöende, sexualmoral. För det kommer att tvinga oss som vill att våra döttrar ska njuta av sex att tänka om. Vi kan inte längre säga: ”Visst kan du följa med en pojke hem, dricka te och känna efter hur länge du vill stanna.” Vi får i stället säga: ”Är du inte beredd att i förväg säga ja till allt från ett till tjugo samlag, med eller utan kondom, i de kroppsöppningar som mannen behagar – ja då är det bäst att du stannar hemma.”

Den man som vill ha mer helnattssex gör sannolikt bäst i att hävda kvinnans rätt att säga nej. Och ja."

Vi kvinnor som inte vill tillbaka till tiden före den sexuella revolutionen (tror de flesta) får hoppas att dessa mäns önskan inte blir verklighet.

Läs hela Hanne Kjöllers krönika här!

"Kvinnor och barn"

2011-04-14T14:19:00.005+02:00

Jag förstår verkligen de som inte gillar termen "kvinnor och barn". Självklart är det lika hemskt om en man dör, som om en kvinna dör. Det är alltid särskilt fruktansvärt när civila, alldeles oskyldiga, dör. Även om det är en definitionsfråga om soldater är oskyldiga eller inte... De vet vad de ger sig in på i alla fall. Hur som helst. Förstår verkligen att man reagerar på begrepp som "kvinnor och barn" och man bör vara försiktig med hur man svänger sig med den termen.

Men i vissa fall är det verkligen befogat. Som när det gäller den reproduktiva hälsan. Mödradödlighet och barnadödlighet hänger till exempel ihop. Förbud mot abort är också ett stort hot mot både kvinnors och barns hälsa. De flesta som gör abort har redan barn. Då det fortfarande ser ut som så att det är mammorna som tar hand om de små barnen, är mödradödligheten ett direkt hot mot barnen. Dålig mödravård under graviditeten, vid förlossningen och efter när barnet har kommit spelar förstås en stor roll för hur barnet mår - om det överlever. Antal barn som föds döda beräknas vara 2,6 miljoner årligen.

– Det handlar om fattiga kvinnor och deras barn. De är inte en högstatusgrupp i världen, vilket nog är dagens understatement, säger Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare, till DN.se i dag.

Många av orsakerna till dödfödseln är desamma som orsakar mödradödlighet, enligt Åsa Regnér som i artikeln säger att det krävs flera åtgärder för att lösa problemen. Det måste utbildas barnmorskor, bli bättre läkartäthet och klinikerna måste bli bättre.

Vill vi rädda de små barnen, födda eller ofödda, så måste vi rädda mammorna. Och vice versa. Det är jättebra att det sätts fokus på barnadödligheten nu. Och i just det här fallet måste man nog fortsätta prata om kvinnor och barn.

Pappor på förlossningen

2011-04-11T23:42:00.004+02:00

Malin Bergström, legitimerad psykolog, har skrivit en viktig debattartikel i SvD i dag. Om hur viktig pappan är vid förlossningen, och framför allt hur viktigt det är att även pappan blir sedd under förlossningen. Artikeln pekar också på den rätt unkna syn som många som arbetar inom förlossningsvården har på pappor. Riktigt sorgligt. Jag håller med henne, förutom det viktiga stöd pappan kan vara för mamman under förlossningen är det också otroligt viktigt att båda föräldrarna känner sig lika viktiga och betydelsefulla för barnet redan från början.

Man brukar ju säga att könsrollerna skapas redan på BB. Barnet blir bemött på olika sätt beroende på om filten är blå eller rosa (läs Nina Björks klassiker Under det rosa täcket). På samma sätt som ett barn, en flicka eller pojke, föds, föds i samma stund två föräldrar. Visst går det att påverka i efterhand, loppet är inte kört, men visst spelar det roll om pappan ses som en oviktig bifigur eller bemöts med respekt som en av två föräldrar. Jag tror att synen vi har på mammor och pappor börjar redan under graviditeten (ja, förstås långt innan, den finns ju överallt runt oss i samhället). Pappor som tas på allvar, som blir lyssnade till, som man räknar med och som får känna att de är viktiga har nog lättare att kliva fram och ta ansvar. Pappor som inser att mammorna också är nybörjare känner sig inte lika tafatta. Jag minns hur arg jag var många gånger under föräldrautbildningskurserna jag och min man gick när vi väntade vårt första barn. Hur de blivande mammorna fick höra hur naturligt allt skulle falla sig, medan papporna fick höra jämförelser med hur man byter däck på bilen, hur mycket bebisen väger i ölburkar. En stor del av pappornas samtal handlade också om när de fick ha sex igen, medan mammornas samtal handlade om att de inte fick glömma bort papporna... En ren förolämpning, tycker jag. Som att det är det alla blivande pappor sitter och undrar över allra mest - när de kan få ha sex igen... Och också en förolämpning att förutsätta att mammorna inte var ett dugg intresserad av den frågan, utan att det förutsattes att mammorna inte alls skulle längta efter det. Inte konstigt om det i många förhållanden blev självuppfyllande profetior. Vem vill inte vara en mamma som alla andra? Vem vill inte vara en pappa som alla andra? Förväntningar på hur man ska vara och på hur man bör reagera - påverkar ju förstås.

Det var så fördomsfullt och könsstereotypt att jag knappt stod ut. När jag berättade för en barnmorska att vi skulle ta tio månader föräldraledigt var avrådde hon mig att bestämma det i förväg; jag kanske skulle ångra mig när jag fick barnet och vilja ha hela ledigheten själv... Inte ett ord eller tanke på att pappan faktiskt har rätt till hälften av dagarna. Att det är hans tid med barnet och barnets tid med sin pappa.

Har också läst någonstans att pappor minst lika ofta drabbas av förlossningsdepression, men att det sällan upptäcks. Det kan ju påverka familjen otroligt mycket! Pappor som ses som slarvrar, som flyr hemmet, kanske är det inte så enkelt som att de är svin, de kanske är i kris. Hur som helst tror jag att alla parter vinner på att både mamma och pappa ses som viktiga föräldrar som man förväntar sig delaktighet av.

Jag tror inte att vi kommer att uppnå ett jämställt föräldraskap förrän samhället börjar räkna med pappor lika mycket som med mammor. När förväntningarna på mammor och pappor är de samma, när man pratar om ett hundraprocentigt föräldraskap. Och inte kopplar det till kön. Det lär nog dröja. Men för både mammas, pappas, barnets och samhällets skull hoppas jag att det är ditåt vi strävar.

skidsemester och könsroller

2011-04-08T13:20:00.005+02:00

Förra helgen var vi uppe och åkte skidor i Kungsberget. Det blev ingen fjällvecka för oss, vi har ju varit borta mycket nog från jobbet. Men en liten skidhelg blev det i alla fall, även om det spöregnade i backen på söndagen och det då bara blev två åk...

Det fick mig i alla fall att fundera på det här med skidsemestrar (okej, nu varnar jag för ett oerhört medelklassigt inlägg). Jag var på ett barnkalas för ett tag sedan och eftersom det var ett väldigt litet barn som fyllde år var många mammor (och några pappor) med på kalaset. Mammorna kom in på ämnet skidsemester, då det här var strax innan sportlovet. Ingen av dem VILLE åka till fjällen. En mamma sa till och med att hon hoppades att hennes jobb skulle säga nej, så att hon slapp. De hade alla små barn, och många barn. Tre eller fler. Tätt i åldrarna. Jag satt väldigt förvånad. Jag älskar att åka skidor, både längd och slalom, och jag älskar att vara i fjällen. Frågade varför de inte ville till fjällen, och förstås varför de åkte dit om de inte gillade det.

Att välja bort fjällsemestern gick tydligen inte, även om alla mammorna längtade mer till värmen. Det var männen som verkligen ville. Och barnen tyckte att det var så kul. Alla mammorna åkte slalom och gillade det, men det visade sig att de inte fick åka så mycket. Det var de som stod i pulkabacken med de minsta, eller hängde i bebisbacken med nybörjarna. Det var de som gjorde matsäckarna och drog barnvagnen när bebisarna skulle sova. Varför delade de inte på det, undrade jag. Nej, och här svarade alla samma sak: HAN tyckte att det var roligare att åka slalom. Och HAN var bättre på slalom. Jag hävdade att det är klart att han blir bättre om han får åka mer. Men det var som att de pratade om ytterligare ett barn: "Han tycker att det är så roligt, jag låter honom få åka, jag är ändå inte lika road."

Kunde inte låta bli att känna en viss sorg efter den här diskussionen. Visst kan man tycka att det är generöst av kvinnorna att stå där och passa barnen och fixa matsäckarna och låta honom åka. Men samtidigt, till vilket pris då? Och mammorna ville inte ens vara där. Jag funderar också på vad man signalerar till barnen? Att det faktiskt för deras skull är viktigt att ta för sig. Att se till att ta vartannat pass i pulkabacken/barnbacken.

Jag har varit väldigt noga med det själv. Det var ju ändå en del tid som gick bort från skidåkningen, då jag var höggravid eller nyförlöst. Så fort det har varit möjligt att dela har jag gjort det. För mig har det varit viktigt att vi alla har haft kul när vi har varit i fjällen. Att skidåkningen är ett gemensamt intresse i familjen.

Är det någon som känner igen sig? Och varför är det så att vi tenderar att bli ännu mer ojämställda under semestern?

Föräldrapodden om föräldraledighet

2011-03-29T21:25:00.003+02:00

I fredags blev jag intervjuad av Minnia som gör föräldrapodden - om föräldraledighet. Lyssna här!

I en av kommentarerna hade Thomas kommenterat det jag säger om att pappan faktiskt kan ta hänsyn till mammans kunskap. Ja, jag förstår att han reagerar. Eftersom det var lite otydligt ska jag utveckla mina tankar här. Jag tror förstås inte på några medfödda "manliga" eller "kvinnliga" sysslor. Jag tror att man lär sig av erfarenhet, framför allt. Sedan finns det säkert individuella fallenheter för vissa saker också. Varför jag tog upp det här var för frågan om mamman ska låta pappan göra det på sitt sätt. Och den frågan får jag ofta. Ofta ligger en viss kritik av mammorna i den frågan, att om de bara slutade övervakade pappan och slutade lägga sig i, så skulle papporna älska att ta hand om barnet. Och jo, visst finns det mammor som säkert kväver pappornas entusiasm. Men jag tycker att det är en dålig ursäkt. Jag försöker se det från ett annat håll. Om nu mamman varit hemma ett år, då är det ju hon som har blivit experten på barnet. Då tycker jag att pappan kan lyssna på hennes expertis. Om han är hemma sedan ett år - är det hans tur att bli expert! Däckbytet som exempel drog jag för att det oftast är mannen i familjen som byter däck. Och om han brukar göra det, så skulle väl han inte bara köpa hennes sätt att göra det. Han kan ju något, och hon vet ju det. Det kanske var ett stereotypt exempel. Men världen är ju nu rätt stereotyp. Männen byter däck, kvinnorna är hemma betydligt längre med barnen. Så min poäng är att jag inte tycker att det räcker att skylla på att mamman "vill ha det på sitt sätt". Pappan får väl gå in och ta sin plats, vara där tillräckligt länge så att även han blir expert! Man kan ju inte välja bort att vara med sitt barn, bara för att mamman påpekar något.

PS. Och sedan måste jag ju bara länka till den fantastiska uträkningen som Minnia hänvisar till i inslaget. Hur mycket förlorar man på att dela föräldraledigheten? Vi hade ju några räkneexempel i boken som var hämtade från SOU:n om föräldraförsäkringen som gjorde för några år sedan. För de som inte orkar läsa boken eller SOU:n - läs här! Och glöm inte att mammor som delar föräldraledigheten har betydligt bättre löneutveckling efteråt (med 7 procent för varje månad pappan är hemma). Pappans löneutveckling påverkas inte nämnvärt, oavsett om han är föräldraledig eller inte.

Alltså, en familj tjänar på att dela föräldraledigheten lika - även om han tjänar 60 000 kronor i månaden och hon 25 000 kr. (En person som tjänar 60 000 kronor i månaden borde ha råd att vara hemma i alla fall...)

Kan vi skippa argumentet "min man tjänar för mycket" nu?

Hellre barnflicka än utbildad pedagog

2011-03-25T21:33:00.002+01:00

Som ni säkert vet har SvD granskat nannyverksamheten ett tag nu. Enligt branschen är just hämtning på förskolan den vanligaste barnvaktstjänsten. Och jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Det visar ju väldigt tydligt vilka ideal som i dag råder. Man ska inte ha barnen kvar sent på förskolan (och att inte lyckas leva upp till det ger en ökad stress bland de föräldrar som inte kan leva upp till normen och hämta tidigt, som Kommunals rapport visade för några veckor sedan).

Det handlar inte bara om att man vill vara med sina barn mer - för många anlitar i stället en barnflicka som hämtar barnen. Man väljer alltså hellre en outbildad yngre person att ta hand om sina barn, än utbildade pedagoger på förskolan. Och ja, jag kan förstå argumentet att man vill ge barnen en chans att varva ner. Men samtidigt är det ett privilegium för de som har råd. Man subventionerar de som redan har, i stället för att bygga ut och satsa på den allmänna barnomsorgen - som alla har tillgång till. Samtidigt ökar man kraven på föräldrar, genom att spä på normen att hämta tidigt. Och det blir ännu jobbigare för de som inte har råd. Varken att gå ner i tid, eller har råd med en barnflicka. Jag kan inte annat än att tycka att utvecklingen inte är helt lyckad.

Så här säger Kommunals ordförande Annelie Nordström i SvD i dag:

"Rut-avdraget är ett svar på de välsituerade kvinnornas rop på hjälp. Det infördes i stället för att lägga de resurserna på en bra bemannad förskola, så att man lyfter bort skammen från kvinnornas axlar – för det är där den vilar."

Ja, man accepterar det omöjliga pussel och de ouppnåeliga krav vi har ställt på oss själva i dag. I stället för att ifrågasätta dem. Och så hjälper vi de som har råd att köpa sig ifrån skuldkänslorna. Vi glömmer totalt klassperspektivet och lämnar som så ofta männen utanför. (För det handlar framför allt om mammornas skuldkänslor.)
Lär gärna vad jag tidigare har skrivit om klassperspektivet i den här frågan. Här och här och här och här!

Nalin Pekgul skrev i en debattartikel efter min debattartikel i Aftonbladet förra året så här:

"Alltså: Sopa undan alla spår av 70-talets optimism och de vuxnas stolthet över daghemmen. In med det dåliga samvetet över att barn ska behöva vara kvar på förskolan för att deras mammor behöver arbeta. Det är nödvändigt för balansen i familjen. Medelklassen sätter normerna som präglar samhällsutvecklingen."

Det här är i allra högsta grad en klassfråga. Och vi löser inte livspusslet eller jämställdheten genom att subventionera medelklassen! Måste citera Nalin Pekgul igen:

"Hämta tidigt-stressen ger kommuner en möjlighet att hålla nere kostnaderna för barnomsorgen. Om barnen hämtas redan klockan fyra kan barngrupperna vara stora och personaltätheten låg. Om barnen för allt i världen inte är på förskolan för att mammorna ska kunna arbeta utan endast för få ta del av den stimulerande pedagogiken behövs inte någon barnomsorg på obekväm arbetstid.

Alliansregeringen går medelklassfamiljerna till mötes. Med barnomsorgspengen, som också ska kunna betala så kallad pedagogisk omsorg, drivs förskolan mot en deltidsverksamhet som starkt påminner om de gamla lekskolorna. Rutavdraget kompletterar den pedagogiska omsorgen. I förlängningen kommer en marknad att växa fram som erbjuder enklare tillsyn av barn.

Av politiker som tar jämställdheten på allvar krävs dock en överblick som ser längre än till medelklassfamiljernas behov att få balans i sina liv.

Till det mest akuta hör bristen på barnomsorg på kvällar nätter och helger. Inom LO-grupperna arbetar drygt hälften av kvinnorna med små barn på obekväm eller oregelbunden arbetstid. Mot detta ska ställas att endast cirka 4 000 barn är inskrivna i förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg på kvällar, nätter eller helger. Under dessa förutsättningar blir det inte lätt att arbeta heltid vilket också avspeglas i statistiken. Andelen kvinnor med små barn som arbetar heltid är endast 58 procent för sammanboende och 65 procent för ensamstående kvinnor.

Riksdagen har antagit jämställdhetsmålen och en fungerade barnomsorg är en förutsättning för kvinnors ekonomiska självständighet. Men det faktum att ett mål antagits av riksdagen är inte någon garanti för att politiken på nationell och kommunal nivå inriktas mot att uppfylla detta mål. Barnomsorgen är dessutom en kommunal uppgift. Det finns mycket som kan komma emellan, inte minst när kommuner ska fastställa sin budget."

Annelie Nordström fortsätter i SvD i dag så här:

"Vi vill se frikostigare öppettider och att det är okej att barnen är där, genom att det är bra bemannat. Föräldern ska inte behöva möta en barnskötare eller förskolelärare med tio snoriga, trötta ungar i hallen. I stället ska barnet kunna krypa upp i knät och få lugn en stund."

Mitt förslag: Se till att det finns bra och pedagogisk verksamhet för barnen på förskolorna de tider då föräldrarna arbetar! Och dra in männen i detta - dela på hämtningar och lämningar. Gör så att ALLA småbarnsföräldrar blir obekväm arbetskraft. Gör så att arbetsmarknaden tvingas räkna med att arbetare i en viss ålder kommer att ha andra saker att prioritera några år (och kanske kan det bidra med att göra andra åldersgrupper än just 30+ och 40+ attraktiva på arbetsmarknaden - 20+ (den grupp som är allra mest utanför arbetsmarknaden) eller 50-60+ (som ofta får klamra sig fast, trots lång erfarenhet, gedigen kunskap och massor av tid).

Fler viktiga jämställdsfrågor

2011-03-21T19:35:00.004+01:00

Tack! Det är ni läsare som håller igång den här bloggen ibland. Ja, ni vet väl hur det är när man har heltidsjobb och tre barn, ibland rusar tiden bara iväg. Jag lovade att lägga upp fler bidrag och det gör jag så gärna.

Här kommer de:

Therese skriver så här:

"iktigaste jämställdhetsfrågan just nu:
Insnöad som jag är på familjeliv så är den viktigaste jämställdhetsfrågan för mig barnen och de konservativa könsroller som de bombarderas med under sin uppväxt: Leksaker är bland det värsta, barnkläder och mycket barnfilm och barn-TV kommer strax efteråt. Och hur de bemöts av omgivningen.

Jag har två söner på 5 och 7 och stör mig på hur man behandlar pojkar, både när de är små och sen i skolan. Man behandlar, klär och uppmuntrar de små till att vara tuffa och coola, och sen klagar man på de brötiga killarna i skolan! Men behandla dem inte som små tuffa grabbar när de är små, då! Jag har också en dotter, men hon är bara 1,5 ännu, så jag har inte hunnit reta upp mig så mycket på tjejrollerna ännu, men jag vet att det kommer..."

Ja, Therese, jag håller med. Särskilt jobbigt tyckte jag det var när barnen var små. Nu bombarderas de också, men på något sätt känns de som mer komplexa och individuella nu. Min son som när han var fyra fem vägrade allt som var rosa och rött och "tjejigt" har i dag nästan bara röda kläder och superlångt hår. Min äldsta dotter som bytte om till rosa prinsessklänningar varje dag efter förskolan, har i dag svart som sin älsklingsfärg. Visst ser jag hur de påverkas av förväntningar, men jag ser också två starka barn som kan göra aktivt motstånd! Och det glädjer mig så mycket.

Kristina skriver så här:

"Som svar på din fråga måste jag nog svara att lönefrågan är den viktigaste jämställdhetsfrågan idag, det är ju helt absurt att kvinnor är strukturellt lönediskriminerade i Sverige år 2011. Och i praktiken anser jag att en måste indivudualisera föräldraförsäkringen för att någonsin få en förändring av situationen. Roten till problemet ligger i den traditionella arbetsfördelningen som förekommer i de flesta familjer, där kvinnan förväntas sköta hem och barn medan mannen tjänar pengarna."

Ja, lönefrågan gör att kvinnors arbete inte räknas som lika viktigt. Och att hans arbete går före. Och att familjerna upplever att de förlorar mer på att låta honom vara föräldraledig, jobba deltid, vabba och så vidare. Och så förs idealet att mannen är den som tjänar pengarna och kvinnan hon som tar hand om hem och barn vidare.

Christina Sjöström tycker också att lönefrågan är den viktigaste, hon skriver så här:

"Jag har funderat i ett par dagar på vilken jag tycker är det viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige 2011, och det var inte helt enkelt att bestämma sig. Men nu har jag kommit fram till att det måste vara lika lön för lika arbete, och att klassiska kvinnoyrken värderas lika högt som klassiska mansyrken, i reda pengar (ord räcker inte). Jag tror att det är viktigt att samhället går i bräschen och visar att jämlikhet är något viktigt, och att man visar detta genom lagstiftning och lönesättningen inom den offentliga sektorn. Då skulle dessutom argumentet angående ekonomin när det gäller vem av föräldrarna som är föräldraledig, helt försvinna. Därmed skulle det också bli lättare att få folkligt stöd för att föräldraförsäkringen ska bli helt individuell."

Signaturen Mård skriver så här:

"Den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011 tror jag är att ett genusmedvetande och aktiva strategier för att motverka könsstereotypt tänkande och handlande, får en obligatorisk roll i lärarnas uppdrag - på samtliga utbildningsnivåer. Det behövs sannolikt lika mycket i förskolan som i högstadiet som på universitetsutbildningarna där könuppdelningen är lite mindre tydliga än rosa-blått, bilar-pärlor, marsvin-hockey. Fördomar som i och med att de levereras från en föreläsare/lärare tas för vetenskap. Åsikter som tolkas som evidens. Direkta konsekvenser (exempel ur min egen jobbverklighet) kan bli så tydliga som ökad dödlighet, sämre mediciner, längre väntetider, färre utredningar och så vidare i all oändlighet känns det nästan som. Detta, tätt följt av individualiserad föräldraförsäkring tror och hoppas jag är up and coming 2011!"

Ja, vi landar i föräldraförsäkringen igen. Den ÄR en knutfråga. Löser man den, löser man mycket. Vi skulle absolut få mer jämställda löner. Kanske skulle vi också förändra synen på manliga och kvinnliga jobb då. För i dag är ju arbetsmarknaden otroligt könssegregerad. De flesta arbetsplatser är inte blandade. Det är bara att gå in på vilken förskola som helst och titta. Eller kolla vilka som kör sopbilarna. Vi vuxna måste ju också "walk the talk" som någon skrev tidigare. Vara goda förebilder.

Kajsa Grusell är också inne på hur vi bemöter elever inom skolan:

"Då jag arbetar i skolan (på gymnasiet) som gymnasielärare så är den viktigaste jämställdhetsfrågan, enligt mig, hur vi bemöter och förhåller oss till våra elever i den svenska skolan, idag (och då kanske främst i förskolan).

Barn och ungdomar tillbringar allt mer tid i förskolan/skolan/på fritids idag och där möter de oss, vi som är (i alla fall skall vara...) utbildade pedagoger och lärare, och under vardagarna tillbringar de nästan mer tid med oss än med sina föräldrar och just på grund av detta ser jag det som otroligt viktigt att vi som arbetar i skolans värld kontinuerligt vidarutbildas i genus-, jämlikhets- och jämställdhetsfrågor. Vi vill gärna tro att den svenska skolan, idag 2011, är jämställd och att vi behandlar pojkar och flickor med samma öppna armar, trots det kommer det alltför ofta nya rapporter som bevisar motsatsen.

Det är hos våra barn och ungdomar som vi lägger grunden inför framtiden, så var skall vi börja om inte i skolan och med oss själva?"

Jo, med barnen - och med oss själva. Vilket är betydligt svårare än vad man tror. Men även om vi inte kan förändra våra yrkesliv och intressen helt, så kan vi alltid göra småsaker. Börja hemma, gör de flesta sysslor könsneutrala, dela på dem, så att inte de "ärvs" av barnen.

Tusen tack för alla bidrag! Mejla gärna fler förslag! Eller kommentera här i bloggen.

Viktigaste jämställdhetsfrågorna 2011?

2011-03-14T20:06:00.003+01:00

Innan jag stack iväg på långresa i januari frågade jag er bloggläsare om den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011. Jag vet att det inte är en lätt fråga. Det finns ju otroligt många. Men jag fick flera mycket kloka svar.

Erik Wallsten skriver så här:

"När det kommer till kritan är ett jämnare uttag av föräldraledigheten ändå roten till allt gott, och därmed den viktigaste jämställdhetsfrågan, anser jag. Kortsiktigt går det så klart att komma på en massa mer eller mindre hycklande ursäkter för att inte dela, men långsiktigt känns det självklart att det leder till enorma vinster både familjeinternt och i ett större samhällsperspektiv. Det kommer så mycket på köpet: båda föräldrarna tvingas både ta och släppa på ansvar för barn och hem, vilket leder till fortsatt jämställdhet även efter föräldaledigheten och i förlängningen till ett mer harmoniskt förhållande och mer jämställda barn med föräldrar som håller ihop. Och framför allt verkar det ojämställda ledighetsuttaget vara den främsta boven i dramat om den till synes olösliga frågan om kvinnors löne- och karriäreftersläpning i förhållande till männen. Statistiken säger att vi faktiskt har hyfsat lika löner fram till 30-årsåldern, men att det sen skenar i väg till männens fördel och man behöver inte vara ekonomiprofessor för att fatta sambandet där. Särskilt inte som statistiken också säger att småbarnspappor är de som arbetar allra mest och hårdast av alla samhällsgrupper.

I den bästa av världar skulle ju folk inse sitt och andras eget bästa och därför dela lika självmant och med glädje. Tyvärr verkar det vara en fullständigt utopisk framtidsförhoppning och då är en individualiserad föräldraförsäkring det minst värsta alternativet."

Läs hans serie: De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn (här börja med nummer fem och gå bakåt!).

Jag håller med. Föräldraförsäkringen är en superviktig fråga. Löser man den knuten är det mycket i trasslet som skulle lösa sig.

Ann-Britt skriver:

"Teoretiskt skulle det vara fantastiskt om man kunde bli av med Det Naturliga™. Få saker irriterar mig så mycket i jämställdhetsdebatten som det argumentet.
Sen är det ju inget man kan lagstifta om, precis... Däremot borde man kunna inskärpa vikten av genusperspektivet i skola och utbildning."

Ja, blev vi av med alla föreställningar om vad som är naturligt kvinnligt och naturligt manligt så skulle vi komma långt. Visst kan det finnas skillnader mellan män och kvinnor, men vilka är de? Vem bestämmer vilka som är naturliga? Och hur vet vi det? Bättre att möta människor som individer. Jag tror att det finns andra gemensamma nämnare som gör oss mer lika, oavsett kön, till exempel klass eller om vi bor i storstad eller landsbyggd, eller ålder och så vidare. Jag kanske har mer gemensamt med en man i samma ålder, som också bor i Stockholm och jobbar med media, än vad jag har med en kvinna i 70-årsåldern som bor i Etiopien för att ta ett extremexempel.

Carola skriver så här:

"Det jag spontant nu kom på som den viktigaste jämställdhetsfrågan är lönerna. Visserligen finns det många områden som man kan förbättra, men jämställda löner skulle medföra många fördelar och då skulle det vara lättare att ta tag i andra saker senare.

· Jämställda löner borde vara en självklarhet eftersom man gör lika jobb.

· Jämställda löner skulle ge kvinnor möjlighet att bli mer självständiga eftersom man då också höjer sin SGI, A-kassa och pension.

· Jämställda löner skulle underlätta inför mer jämlik föräldraledighet, för då minskar man möjligheterna att kunna använda ett av de vanligaste argumenten för att pappan inte ska vara föräldraledig ”han tjänar så mycket mer, om han ska vara hemma så förlorar vi så mycket inkomst”.

· Om man börjar jobba mer mot jämställda löner skulle detta aktualisera en annan kvinnofälla och det är den här med kvinnodominerade branscher som så ofta innebär (förutom lägre lön) också mer otrygga anställningsvillkor, fler deltidstjänster och högre arbetsrelaterad ohälsa."

Håller förstås med om att jämställda löner är superviktigt. Men jag tror att det är svårt att få jämställda löner om vi inte får jämställdhet på hemmaplan, i familjerna. Vi kommer aldrig att bli jämställda i arbetslivet om vi inte får ett jämställt familjeliv.

Eva från bloggen En full bokhylla, skriver så här:

"Jag tror - tyvärr - att årets viktigaste fråga är en som varit på tapeten länge och nog kommer att fortsätta att vara det: Föräldraledigheten. Den är viktig idag och i framtiden, för den är avgörande för vilket samhälle våra barn växer upp i!

Jag har själv en snart 2-åring hemma och ett småsyskon på väg och jag träffar så många i min närhet med barn i samma åldrar som kommer med argument efter argument för att mamman ska vara hemma större delen av tiden.

En pappa på mitt jobb sa häromdagen att han trodde det skulle vara en bra tid för honom att vara hemma när det var dags för inskolning på dagis. En mamma förklarade hur oumbärlig hennes man är på sitt jobb, när det egentligen är hon som tagit jobbsamtal nästan sedan dag ett på BB för att hon är en av få i supporten på sitt jobb som kan och vet allt...

Jag tror själv på att dela upp föräldraledigheten 50/50 eller åtminstone 33/33/33 (med en valfri tredjedel för familjens flexibilitet), kanske kombinerat med ett system för att jämna ut ekonomiska snedvridningar. HUR det ska lösas kan diskuteras, men tyvärr verkar det fortfarande som att vi måste debattera ATT det behöver lösas. För barnens, mammornas och pappornas skull."

Ja, så länge vi har olika förväntningar på en mamma och på en pappa så kommer varken vara jämställda hemma eller ute i arbetslivet.

Så! Nu har jag redovisat fyra bidrag med viktigaste jämställdhetsfrågan! I morgon eller nästa gång jag bloggar, lägger jag ut fler!

Och ni som var med och tävla - misströsta inte, jag har inte hunnit skicka ut böckerna än. Men jag lovar, gör det i morgon. Sannolikheten att just du har vunnit är rätt stor ;-)

Skicka gärna in fler bidrag, eller kommentera här: Vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011?

Klassperspektivet i Kommunals rapport

2011-03-08T10:29:00.004+01:00

Tack A.M.O som skickade mig en direktlänk till inslaget! Här:

Blev intervjuad av TT i går också apropå Kommunals rapport. Här kan man läsa den intervjun i DN;

Ett utdrag:

"Var tredje i undersökningen uppger också att man inte kan jobba heltid med de öppettider förskolorna har.

- Nästan en miljon människor arbetar på tider utanför kontorstid. Om vi förväntar oss service dygnets alla timmar måste vi också vara beredda att utöka barnomsorgen på kvällar, nätter och helger, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström.

Hon varnar för stora samhällsekonomiska konsekvenser. Den genomsnittliga förvärvsfrekvensen bland Kommunals medlemmar är ungefär 84 procent. Hälften av alla medlemmar — 250 000 — jobbar deltid.

- Alla dessa personer tjänar väldigt mycket mindre pengar och betalar mindre i skatt än vad de skulle kunna göra.

Det dåliga samvetet över att hämta sent kan också vara en konsekvens av att bemanningen minskat och barngrupperna ökat. Fortfarande är det lite skamligt att använda barnomsorgen i för stor utsträckning, säger Annelie Nordström.

- Det har nästan blivit finare att ha en outbildad barnflicka hemma.

Rebecka Edgren Aldén framhåller att det har blivit en klassmarkör att hämta tidigt.

- I dag är det status att ha fria tider och kunna styra över sitt eget liv. Men det sker ofta på bekostnad av jämställdheten, de flesta har inte så fria tider. I stället går kvinnorna ner i arbetstid.

Det hårt lanserade hemmafruidealet väger också tungt.

- Våra mammor stod på barrikaderna och slogs för dagis och såg det som en frihetsrevolution. Jag tror att min generation gör uppror mot det här och lever väldigt konservativt i stället, vi gifter oss i kyrkan, ska baka vårt eget bröd, inreda, pyssla, sticka och odla. Och hämta tidigt på förskolan, säger Rebecka Edgren Aldén."

Det som var bra i intervjun var att de tryckte på klassperspektivet. För visst är det ett problem att högutbildade, välutbildade södermammor får ont i magen av pressen de känner att vara först på förskolan (eller i alla fall inte sist) - jag är inte ironisk nu - men det är framför allt ett problem att så många kvinnor i Kommunals undersökning inte KAN jobba heltid för att öppettiderna på förskolan inte passar (30 procent). Vi medelklassfamiljer har satt normen, och kommunerna har satt öppettiderna efter den normen.

Och så måste jag bara kommentera detta med den fria viljan och att de vill vara med sina barn. Ja, men självklart! Vem vill inte vara med sina barn?

Det är klart att det finns massor av föräldrar som väljer att hämta tidigt. Och som bara gör det av helt fri vilja. Jag anklagar inte enskilda föräldrar! Men studien visar att 50 procent känner en press. Visst kan man vara hård och säga att de inte borde bry sig, att de väljer själva. (Ungefär som DN:s ledarsida så lämpligt i dag, på internationella kvinnodagen, väljer att göra...) Det kan man ju säga om unga tjejer som känner pressen att leva upp till size zero-storlekar också, som svälter och späker sig. Det är deras egen fria vilja, det är deras val. Och man kan ju också säga att kvinnor som blir misshandlade av sina män får skylla sig själva, de har ju själva valt att vara ihop med de här männen. Och vi kan säga att invandrarkillar som inte sköter sig i skolan och som sedan hamnar utanför samhället också får skylla sig själva. Man måste kunna diskutera normer och strukturer utan att alltid hamna i diskussionen att de får skylla sig själva, de har ju själva valt det.

Det finns en norm, det finns ideal, det finns en struktur. Och den tycker jag är intressant att diskutera och ifrågasätta. Normen att hämta tidigt på förskolan finns ju redan, jag försöker väga upp, ifrågasätta den. Det betyder inte att jag tycker att föräldrar som till exempel båda satsat på att downshifta i sina liv, valt bort dyra utlandsresor och stora lägenheter/villor för att kunna jobba deltid och hämta sina barn tidigare på dagarna gör fel! Tvärtom! Jag tycker att det är väldigt inspirerande!

Det är en skillnad. Jag hoppas att de flesta förstår det.

Jag på TV4-nyheterna

2011-03-08T09:07:00.005+01:00

Här är jag i går på TV4-nyheterna. Jag ska kommentera lite senare, hinner inte nu (inslaget är rätt långt in i programmet).

Hämta tidigt-hetsen bekräftad

2011-03-07T11:48:00.004+01:00

I dag släppte Kommunal en rapport om att många föräldrar känner en press att hämta sina barn tidigt på förskolan.

Ett kärt gammal ämne jag har skrivit om många gånger: Hämta tidigt-hetsen.

30 procent av medlemmarna med förskolebarn kan inte jobba heltid med de öppettider förskolorna har och 67 procent av föräldrarna har inte blivit tillfrågade om behoven de har.

Hälften av föräldrarna i undersökningen känner sig pressade att hämta tidigt från förskolan. Var fjärde känner press att hämta senast klockan fyra och över hälften före halv fem.

Det är ju lätt att räkna ut att ett heltidsjobb är uteslutet om man ska hämta klockan fyra varje dag. Om man inte delar på hämtningarna förstås, eller har ett flexibelt akademikerarbete där man kan komma och gå lite som man vill på jobbet (och jobba igen hemifrån på kvällarna).

De flesta mammor jobbar också deltid. 70 procent av småbarnsmammorna ungefär jobbar deltid. Vissa frivilligt, andra ofrivilligt (kvinnor har betydligt många fler ofrivilliga deltider än män). Och det är framför allt mammorna som fortfarande hämtar barnen på förskolan.

"Normen om att hämta tidigt är problematisk för den försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och att få ihop sin vardag", skriver Kommunal i rapporten.

Ja, den där normen är satt av medelklassföräldrarna som gärna manifesterar sin kärlek till barnen genom att ha barnen så korta dagar på förskolan som möjligt, ha långa lov, lediga klämdagar. Nu vill jag förtydliga att jag inte tror att de hämtar tidigt bara för att visa att de är bra föräldrar och älskar sina barn. Men att det finns en norm och ett ideal att hämta tidigt - det måste väl de flesta hålla med om. Och många föräldrar har säkert hört andra föräldrar retoriskt fråga: "Men varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?" Kommunpolitikerna har säkert ingenting emot denna norm - det blir ju mycket billigare för kommunen om föräldrar hämtar tidigt.

Samma föräldrar vill dock kunna handla mat och kläder sent i stora shoppingcenter. Och vi är förstås beroende av en fungerande sjukvård dygnet runt. Och att vår lokaltrafik går på de flesta tider. Och förstås på våra scener. De som jobbar i vården, inom handeln, i industrin, i lokaltrafiken, på teatrarna och många, många andra – de har däremot svårt att leva upp till normen att hämta runt fyra fem. Då blir det problematiskt när medelklassnormen styr förskolornas öppettider, och det är det vi ser i Kommunals rapport: 30 procent av medlemmarna med förskolebarn kan inte jobba heltid med de öppettider förskolorna har.

Att hämta tidigt blir därför också en klassmarkör. Vi som kan hämtar tidigt. Så här skrev jag i en debattartikel i Aftonbladet för en tid sedan:

"Är hämtningshetsen vår nya klassmarkör? Ett sätt att visa att vi har råd, att vi är bra föräldrar? För det är ju framför allt medelklassen som kan flexa och hämta tidigt. Medelklassmamman som har det så bra ställt att hon borde kunna hämta tidigt.

Det är nämligen en större synd att tjäna mycket pengar och låta barnen gå långa dagar på dagis, än att tjäna lite pengar och låta dem gå långa dagar. För då är man en karriärist. Och det är det värsta man kan vara. Om man är mamma, vill säga. För det verkar fortfarande vara tillåtet för pappor att jobba mycket, tjäna mycket pengar och inte hämta tidigt på dagis."

Läs gärna hela min debattartikel i Aftonbladet om hämta tidigt-hetsen.

Det underliga med hämta tidigt-hetsen är att föräldrar ofta är så nöjda med förskolan. Förskolepedagogerna/personalen får nästan alltid toppbetyg i förtroende när man jämför med andra yrkesgrupper. Trots det är det tydligt mycket viktigt att skynda sig att ta de där ifrån så tidigt som möjligt.

Förskolan är bra, men bara fram till ett visst klockslag - därefter är det tydligen direkt skadligt. Enligt Kommunals rapport var det också kvaliteten på verksamheten som bidrog till hämta tidigt-hetsen.

Nu citerar jag mig själv igen:

"Dagis är väl till för barnen? Nej, faktiskt inte. Det är den krassa verkligheten. Men den insikten kan den som har råd köpa sig fri ifrån genom att flexa och hämta klockan tre.

Vi måste våga diskutera vem förskolan egentligen är till för. Och vilka förväntningar vi har på mammor, som vi inte har på pappor.

Så länge förskolan på ett underliggande plan är kopplad till mammornas möjlighet till försörjning kommer vi inte undan hämta tidigt-hetsen. Eller mammaskulden.

Det är först när vi får ett jämställt föräldraskap som vi på allvar kan förändra samhället så att vi får ihop både ett bra arbetsklimat, bra verksamhet för barnen och lagom tid för familjen. Och inte som i dag låta barnens korta dagar betalas av mammornas ökade stress, sämre pension och tunga mammaskuld."

Jag har tidigare skrivit om hämta tidigt-hetsen här och här och här.

Ps. Har precis blivit intervjuad av TV4 - kommer på nyheterna i kväll. Svårt att prata kort och kärnfullt, lättare med text där man kan radera, ta om och skriva nytt. Men bara för att det är svårt och man blir nervös får man ju inte tacka nej. Så, kolla i kväll klockan 19! Ds,

I dag slog Axel mig

2011-03-01T15:49:00.003+01:00

Här ett tänkvärt blogginlägg om hur vi "accepterar pojkars våld mot flickor som ett uttryck för klumpig kommunikation". Skrivet av Marie Tomicic som skrev Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2:

- Idag slog Axel mig.

- Vad menar du?

- Han slog mig på rasten.

- Men varför gjorde han det?

- Jag vet inte. Fröken sa att det var för att han var kär i mig.

En av de viktigaste genusfällorna handlar om hur vi vuxna accepterar pojkars våld mot flickor som ett uttryck för klumpig kommunikation. Vuxna ursäktar: ”Man vet ju hur pojkar är” och tillåter därmed att andra barns gränser och rättigheter överskrids. Ofta sägs detta med ett leende. Men vad säger det om vår tilltro till pojkars förmåga? Och inser vi att vi kommunicerar att det är ok att inte respektera andra människors, och framförallt flickors gränser? Och hur kan vi överhuvudtaget sätta likhetstecken mellan våld och kärlek?

Och när man läser detta så är det ju inte så konstigt att det blir som det blir senare (då och då). Så här fortsätter Marie lite senare i inlägget:

"Det som utspelar sig på förskolans lilla gård fortsätter dock i det stora livet. Det ser vi nu. En 14-årig flicka, känslomässigt sent utvecklad, rymmer från sitt familjehem. En man på 18 år träffar på henne där hon går runt i ett centrum. Mannen och en kompis har sen sex med henne på en toalett. De använder henne, liksom de skulle använda toaletten de är på. Med undantaget att de inte spolar emellan. Därefter körs flickan till en annan man, denna 35 år, i vars lägenhet flera män har sex med henne. Sen körs hon vidare till ytterligare en lägenhet där flera män har sex med henne och så tillbaka till 35-åringens hem där han har sex med henne mot att hon får sova över. Hon förs dagen efter till sjukhuset med skador i underlivet.

Det alla frågar sig är: Vad är det för fel på de här männen? Sammanlagt nio män är inblandade. Nio män! Ingen av dem försökte ta hand om flickan, ingen försökte vara snäll och ta henne därifrån. De tog vad de ville ha. Inför varandra. Med en ensam flicka. Men frågan som också måste ställas är: Vad är det för fel på vårt samhälle? För 2007 anmäldes nästan 5000 våldtäkter, majoriteten av dem begångna i det egna hemmet eller hos en bekant. Det är inte några få män det här handlar om, det är ett systemfel."

Jag har också funderat mycket på den här 14-åriga flickan. Det spelar ju egentligen ingen roll om hon var med på det, eller sa att hon var med på det, eller tog betalt. Borde inte någon av männen reagerat: "Vad är det egentligen vi håller på med?" Och vad är det som gör att nio män tycker att det överhuvudtaget tycker att det är attraktivt att ligga med en lätt förståndshandikappad 14-årig flicka i utbyte mot pengar, samtidigt som hon tar droger och spyr? Vad är deras syn på sex? Det är så långt ifrån vad jag förknippar med sex som man kan komma! Inget ömsesidigt utbyte, alldeles för ung, alldeles för destruktiv, alldeles för många andra män som gör samma sak med henne (och nej, jag är ingen moralist, jag har inget emot gruppsex - men då är det väl en grupp som har sex, inte nio män som turas om att ha sex med en flicka?), alldeles för drogpåverkat.

Jag är övertygad om att de här männen visste att de gjorde fel. De visste att de utnyttjade henne och det handlar inte bara om åldern. De hade inte velat att andra män hade betett sig så om det var deras syster.

Kammaråklagare Ulrika Rogland skriver i dag på SvD:

Hovrätten gör inte heller någon analys av varför just denna flickan valdes ut för att unyttjas sexuellt under många timmar och säljas. Kan det möjligen vara för att de inblandade förstod att det var något annorlunda med flickan, att de förstod att de därför kunde utnyttja henne på ett hänsynslöst sätt? Jag menar att det är uppenbart att det var därför.

Jag tror tyvärr att männen passar på. För att de kan. Precis som killarna på rasterna i skolan. De vet att de inte får bete sig så mot en annan människa, men de gör det ändå. För de är killar och de gör det mot tjejer och få säger stopp. De flesta män växer ändå upp och lär sig att man inte får bete sig så här mot någon, inte ens kvinnor... Men vissa växer aldrig upp, utan blir än mer förslagna. Man ger sig inte på vilka kvinnor som helst. Man ger sig på de svagaste, de mest utsatta. En 14-årig tjej på rymmen, är övergiven, en som tar droger och är allmänt förvirrad här i livet. I dag i DN skriver man om hur stor del av barnen på ungdomshem som har prostituerat sig. Det är hela 12 procent av flickorna, och 4 procent av pojkarna. Fler än vad tionde flicka, alltså. Och att de prostituerar sig betyder att det finns en massa män som är där och utnyttjar deras läge.

Missa inte heller Anna Larsson Laestadius krönika i SvD om fallet med 14-åringen:

"Av tio åtalade frikändes sex för övergrepp i tingsrätten. Efter hovrättsdomen kvarstår domar mot två – pimpen döms för koppleri, ej grovt, till tre månaders fängelse och en av sexkunderna på toaletten till 40 dagsböter för köp av sexuell tjänst. Bilden av en sönderknullad, drogad, förståndshandikappad 14-årig tjej bland en massa män varav ingen, ingen, svepte om henne sin jacka och sa: Kom lilla vän så hjälper jag dig härifrån, ringer socialen och ser till att du får hjälp. Och känslan av ett totalt misslyckande."

Bojkotta könsmärkta kläder

2011-02-27T16:38:00.004+01:00

Nina Ruthström har uppmärksammat mig på en kampanj som bojkottar könsmärkta kläder - ett utmärkt initiativ!

Jag har både döttrar och söner, och har ofta problem att hitta bra kläder till dem. Min pojkes favoritfärg är röd, det är inte alltid det finns ens enkla röda t-shirtar eller röda långärmade tröjor (utan några pojksymboler på: bilar, drakar, sporttryck och så vidare). Och även om det finns blåa tröjor till min äldsta dotter (som älskar och verkligen passar i blått) så är de alltid urringade eller har glitter eller puffärmar på sig.

"Det handlar om att möta individer. Inte i första hand flickor och pojkar. För att alla flickor vill inte vara prinsessor och alla pojkar vill inte spela fotboll. Det är vi vuxna som har i uppgift att fånga upp och stärka barnet i tanken att de är bra som de är. Barnen ska inte behöva känna att de måste göra det som förväntas av dem på grund av deras kön. Det handlar om att vidga världen, skapa fler möjligheter och kunskaper där barn får bra självkänsla och ett gott självförtroende. Det handlar inte om att förbjuda prinsessor eller fotboll. Det handlar om att se variationen och möjligheterna.

För att ge barn en chans att växa upp till jämlika individer och för att motverka sociala könsroller uppmanar jag er att inte köpa några könsmärkta barnkläder på lördag."

Bra initiativ!

Här kan ni läsa hur det går för de barn som bryter med könsnormen... Oskar, 6 år, blev mobbad för att han gillade rosa. Läraren tyckte att han fick skylla sig själv.

Isobel Hadley Kampz har skrivit en jättebra krönika i Dalarnas Tidning om hur könsstyrda våra barn här:

""Om den här filmen varit med en pojke skulle den anklagas för genusindoktrinering". Det var min första tanke när en bekant lade upp en reklamfilm för ett lekhus på twitter. Färgerna gick i rosa och den lilla flickan i filmen bakade leksaksmuffins, bäddade ned dockor och tvättade leksakstvätt i sin leksakstvättmaskin.

Tänk om det varit en pojke i filmen? Hade leksakstillverkaren mordhotats då, som skedde med genusinriktade förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm, efter att Aftonbladet skrivit om skolans medvetna pedagogik?

På Egalia vill man aktivt försöka se bortom barnens kön, välja sagoböcker där både pojkar och flickor är aktiva och äventyrliga (eller kramiga och rädda) och där föräldrar till exempel ibland är två mammor eller två pappor.

Det skulle de inte ha gjort, tyckte Aftonbladets läsare som hojtade om genuspräster och hjärntvätt. Nazister tog steget längre och skickade rena hot.

Så känsligt är det alltså fortfarande. Medan det är kommersiellt självklart för leksaksföretag att små flickor gillar att tvätta är det extrempolitik att försöka se barn som individer."

Ja, mycket bra, det handlar om att vi inte vill se dem som individer! Och när jag tänker på hur upprörda så många är över genuspedagogik som vill ge barnet fler än två möjligheter så blir jag så upprörd! Vem är det egentligen som styr barnen?

Till alla de som är så rädda för genusdagis och hur barnen påverkas rekommenderar jag denna artikel i SvD. En intervju med två personer som själva gått på ett genusdagis, en kille och en tjej.

Utdrag ur artikeln:

– Nej, vi märkte aldrig att vi blev behandlade på något särskilt sätt – vilket väl i och för sig är poängen med jämställdhetsdagis, säger Niklas. Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna.

"Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna."

Underbart citat - tack Niklas!

Här bland annat har jag tidigare skrivit om könsbestämda barnkläder.

Ps. Jag har inte glömt er som är med i utlottningen av min bok! I veckan skickar jag ut böcker till vinnarna. Tack för alla bidrag! Jag kommer att lägga ut några av dem på bloggen här. Ds.

Lars Lindströms öppna brev till Assange

2011-02-25T11:46:00.002+01:00

Och i dag skriver Lars Lindström i Expressen en utmärkt text på samma tema som jag skrev i går.

Ett utdrag:

"Försöken från Assange och hans advokater att utmåla svensk rättssäkerhet som sämst i världen är dömda att misslyckas, även om "feminismens Saudiarabien" är ett roligt uttryck.
- Sverige är feminismens Saudiarabien. Jag föll in i ett getingbo av revolutionär feminism, har Julian Assange sagt om anklagelserna.
Faktum är att till exempel både England och Wales har strängare sexlagstiftning än Sverige."

Och:

"Om två kvinnor anmäler sexbrott i Sverige är det självklart att de har rätt att få saken prövad. När en åklagare vill förhöra den misstänkte gärningsmannen ökar det inte direkt hans trovärdighet att han håller sig undan. Vilket den brittiska domstolen i går slog fast att han gjort.

För den som läser polisförhören med de inblandade tycks Julian Assange ha en mycket föråldrad kvinnosyn, ungefär lika gammal som lagen om spöstraff.
Om han ens ska åtalas för något brott mot de två kvinnorna kan vi väl äntligen låta rättsskiparna avgöra. Ett förhör med den misstänkte är en bra början."

Läs hela här!

Missa särskilt inte hans öppna brev till Julian Assange:

"ÖPPET BREV FRÅN LARS LINDSTRÖM TILL JULIAN ASSANGE

Dear Julian! I would like to welcome you to the free, reasonably incorrupt and right now winter cold country of Sweden. Since you call our country "the Saudi Arabia of feminism" I would like to inform you that whipping and amputation of limbs as punishment was abolished in Sweden in 1734. At that time, a suspected criminal in Sweden could go free by denying and presenting twelve honest men who could testify that he could not have committed the crime. I know you undoubtedly have at least twelve honest people like Michael Moore and Naomi Klein who can prove your innocence - but that kind of justice was also abolished in Swedena couple of hundred years ago."

Assange utlämnad

2011-02-24T13:03:00.005+01:00

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att stå anklagad för ett allvarligt brott offentligt. Jag lider med Julian Assange på den punkten. Och inte bara med honom, utan med alla som tvingas vara misstänkta i offentligheten. Det är viktigt att komma ihåg att man inte är skyldig förrän man dömts. Om utlämningen som nu är bestämd blir verklighet får vi veta om han kommer att ställas inför rätta eller inte, om han kommer bli dömd eller inte.

Nu råkar det vara så att misstankarna mot Assange skildras av all världens medier. Men hur synd det än är om honom så är det inte de två misstänkta offrens fel. I en fungerande rättsstat så måste man ha rätt att anmäla en person som man tycker har begått ett fel mot en. Och en åklagare har en skyldighet att granska den anmälan och se om det personen gjorde är ett brott i lagens mening. Utan att diskutera vem som kommer att vinna i en eventuell rättegång, så kan det Assange anklagas för vara ett brott mot våra lagar och om fallet håller för åtal så ska han ställas inför rätta.

Det är egentligen inget konstigt med det.

Utan att ta ställning till om han är skyldig eller inte, så tycker jag att stora delar av världen, framför allt på internet har gjort sig skyldig till anklaga offret. De beskrivs som horor, köpta av CIA, man har lagt ut deras namn och bild och adresser. Det har varit en riktig häxjakt på dem - och man utgår från att de ljuger. (Jag har läst den otroligt långa tråden på Flashback om alla konspirationsteorier kring de här kvinnorna, #prataomdet och CIA, Wallenberg, Prime... Jag känner inte, och har aldrig träffat de två kvinnorna i fallet.)

Och det är det som upprörde mig när jag och ett gäng andra bestämde oss för att #prataomdet offentligt. Det har ju visat sig att det inte var kvinnorna som anmälde honom, de gick till polisen för att höra om man kunde tvinga en person att HIV-testa sig - och när polisen hörde kvinnornas berättelse så gick det de berättade under allmänt åtal. Det är förbjudet enligt svensk lag att ha samlag med någon mot dennes vilja. Och det är förbjudet att tränga in i någon mot någons vilja, även om den sover eller är i ett tillstånd där man inte kan göra motstånd. Det krävs alltså inte våld för att det ska vara våldtäkt. Enligt lagen (och den kan man ju diskutera).

Många kvinnor har någon gång varit med om händelser i gråzonen, som man inte riktigt vet är ett övergrepp eller inte. Många har ställt upp mot sin vilja, inte tordats säga nej, blivit så chockad när det frivilliga inte längre bli frivilligt. Sådana händelser bland annat är det som massor av kvinnor har beskrivit i #prataomdet. Få, inga som jag har läst, har anmält det som hänt. Och de flesta händelser hade säkert inte ens gått att anmäla. Det är inte det som är grejen. Utan att det så tydligt finns en viss osäkerhet, vad är okej, vad är inte okej. Vad kan jag förvänta mig. Och så finns det en massa skam och skuld och tabu som ligger i vägen för en äkta kommunikation.

Det är möjligt att Assange inte har gjort det han blivit anklagad för. Det är möjligt att han har gjort det. Det är också möjligt att rätten finner att han har gjort det, men kommer fram till att det inte är brottsligt. Men kvinnorna som kände att han begått ett övergrepp har rätt att få sin sak prövad! Utan att bli uthängda på det sätt de har blivit.

Diskutera vår lag, om ni tycker att den är knäpp. Man har ju rätt att tycka att det inte ska vara straffbart att tränga in i någon mot dennes vilja. Eller att det inte ska vara straffbart få utlösning i en annan människas kropp - mot dennes vilja.

Anna Larsson Laestadius skriver så här i SvD:

"Vi vet inte vad Assange själv menar har hänt och vi vet inte om det håller i domstol eller ens till ett åtal. De flesta anmälningar om våldtäkt läggs ner innan det går så långt. Men det väcker frågan om vad som egentligen är våldtäkt. För det är ju faktiskt vi som tillsammans genom våra lagar bestämmer det. Och just nu överväger regeringen en samtyckesparagraf som bland annat ställer följande fråga på sin spets: Är det alla människors rätt att penetrera någon man tidigare har haft sex med när andan faller på? Eller bör man bemöda sig om att till exempel väcka sin partner först för att försäkra sig om att hon eller han är med på det?"

Det är det här vi borde diskutera! Inte anklaga varken Assange eller kvinnorna. Låt fallet ha sin gång. Skulle kvinnorna ljuga får vi hoppas att det kommer fram. Det är faktiskt inte alldeles lätt att fälla någon för våldtäkt om det inte finns några som helst bevis och dessutom ljuger (jag säger inte att det är omöjligt, det finns säkert någon som har lyckats, men svårt är det i alla fall). Jag tycker inte att det är fruktbart att överhuvudtaget diskutera vem som ljuger. Det finns ju alltid två sidor i ett fall. Det hör liksom till. Och det är rätten som ska bestämma vems version som gäller.

Intervjuad i GP

2011-02-08T03:58:00.003+01:00

GP intervjuade mig innan jag åkte om generation duktig, 70-talisterna. Ingen exakt vetenskap, direkt. Men rätt kul. Vår bok bygger ju mycket på just den här generationen som gör uppror mot sina revolterande 70-talsmammor som slängde husmorssysslorna åt skogen och sysslade med politik och experimenterade med sex i stället (ja, jag vet, inte alla ;-).

Här är ett utdrag ur artikeln (finns tyvärr inte på nätet):

"Så blev de ”Generation Duktig”
Smart, social, snygg, smal, stark och självständig. Så höga är kraven som ligger i tiden – i arbetslivet och samhället i stort.
De sex s:en har myntats av socialpsykologen Lars Dencik, som till dessa egenskaper också lägger flexibel och anpassningsbar. De har ersatt gamla tiders krav på plikt och lydnad. Nu ska vi själva vara projektledare i vårt livsprojekt – och det kräver ett starkt jag.
70-talisterna är dagens 30–40-åringar som efter en lång tonårstid växt upp, skaffat jobb, barn, bolån och nu försöker få livet att gå ihop och leva upp till egna och andras krav.
GENERATION DUKTIG är en vanlig beteckning på 70-talisterna när samtidsspanare och forskare ringar in dem så här:
�� Tv-tittandet fick dem att bli tonåringar innan de fyllt 13 och många har skjutit fram ansvarsåren till uppåt 30.
�� Skolans grupparbeten och projektarbeten präglade dem och lärde dem samarbeta.
�� Livsstilen är urban med likartade ideal såväl i storstäder som på landet tack vare nätet
och sociala medier.
�� De är mer utbildade än sina föräldrar och en majoritet tillhör medelklassen.
�� I livsidealen ingår jämställdhet och ekologisk medvetenhet.
�� Föder barn gör de senare än någon annan generation på 1900-talet och nu kolliderar
småbarnsåren med jobbkarriären och alla andra projekt. Eller med den engelska förkortningen
yupplots, young urban people/parents with lack of time. Medelåldern vid första barnets födelse är 29 år för kvinnor och 31 för män, enligt senast tillgängliga statistik.
JOURNALISTEN Rebecka Edgren Aldén är född 1972 och medförfattare till Skriet från kärnfamiljen som också är namnet på hennes blogg.
– Många i min generation har tagit på sig att det ska bli jämställt och det finns en status
i att ha en jämställd man. Vi har också en tendens att se det mesta som projekt – utbildningen,
jobbet, hela cv:n, barnen och vi vill fixa föräldraskapet perfekt.
Hon tror att det handlar om att 70-talisterna gör uppror mot 40-talistgenerationen, som i sin tur gjorde uppror mot sin föräldrageneration – 50-talisthemmafruarna – genom att köpa halvfabrikat, acceptera långa dagar på dagis för att kunna tjäna sina egna pengar och inte stanna i dåliga äktenskap.
– Så vi ska gifta oss i kyrkan, inte skilja oss, baka vårt eget bröd och göra de perfekta matsäckarna. Min generation har också börjat mangla och odla kryddor – man kan fråga sig varför ska vi göra det?
DET ÄR DÄREMOT inte 70-talisterna som tävlar i att baka cupcakes och drömmer om ett
par hemmafruår – det är 80-talisterna som gör det."

Vad säger ni? Känner ni igen er?

DN tipsar om Skriet + amningsrekommendationer

2011-02-08T03:11:00.004+01:00

Är på långresa i Filippinerna och missar det mesta som händer i Sverige. Dock följer jag vad som händer i Egypten med stort intresse. Tydligen har det varit en stor amningsdebatt - de sökte mig för medverkan, hade varit fantastiskt kul, men det gick ju förstås inte (Ana Udovic gjorde tydligen riktigt bra ifrån sig i debatten). Amning och spelet runt amning är ett av de ämnen som jag verkligen har intresserat mig för. Tydligen presenterades det nu (äntligen) som en nyhet att det finns brister med sex månaders helamning. Detta är ingen nyhet för mig. Jag skrev om det i mama redan 2005, tror jag det var (här la jag ut hela den artikeln på bloggen). Det enda WHO-dokumentet, som svenska myndigheter lutar sig mot, säger är att helamning är möjligt i sex månader (men man påpekar att barnet inte får i sig exakt alla näringsämnen). Detta har alltså presenterats för svenska mammor som att det är mest optimalt att helamma i sex månader. Alla som har försökt vet att det kan vara svårt att få barnet mätt på enbart bröstmjölk i ett halvår. Synd om de mammor som sliter och lider för att de gått på Livsmedelsverkets förvanskning av WHO-dokumentet. Och igen - jag är ingen amningsmotståndare, älskade att amma. För de som KAN helamma i sex månader - fortsätt gärna med det. Enligt rapporten är det fullt möjligt, och inte skadligt för barnet.

Jag har skrivit om amning bland annat här och här tidigare.

I går fick jag tips om att DN rekommenderar både min bok och den här bloggen! Det var ju fantastiskt roligt. Tack!

Läs Catia Hultquists krönika om bostadsknarkandet som nått nya höjder:

"Surrealismen blir total när man sedan surfar in på Familyliving.se och hittar reportaget ”Fyra nyanser av vitt”. Det handlar om en verklig barnfamilj i Bromma som låtit måla och inreda hela sin villa i olika nyanser av vitt och (precis som Schyffert) satsat på minimalism och förvaring. Det är Ljust & fräscht, helt enkelt.

Reportaget är förstås gjort långt före premiären av Lindströms och Schyfferts show. Men frågan är om det någonsin mer går att skriva så här om inredning – post ”Ljust & fräscht”?

Skrattfesten på Berns är ett tecken på att kulmen är nådd och att vi börjat tröttna på det omänskligt fräscha. Vem blir först med tidningen om riktiga, ostylade hem? The real family living."

Jag och Tinni var ju med och myntade begreppet bostadsknarkande för den breda massan när vi var med och startade tidningen Family Living. Det var efter vår tid där som vi skrev Skriet från kärnfamiljen...

Rätten att skaffa en unge till

2011-01-21T07:11:00.003+01:00

De som inte orkade läsa Linnas inlägg som jag länkade till i förra inlägget, kanske kan läsa Katarina Wennstams och Nina Björks inlägg i samma debatt.

Så här skriver Nina Björk bland annat:
"Jag tänker att syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till det politiska som lösning. Visst kan den enskilda kvinnan, när hon upptäcker vad Sveland tyckte sig upptäcka, välja att skilja sig eller avstå från att försöka få fler barn. Men att, som Kjöller gör, kräva en sådan personlig lösning på vad som är ett politiskt problem förändrar ingenting för framtida kvinnor. Och målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska – inte den personliga – förändringen.

Kjöller skriver i ett andra inlägg att hon ser kvinnor som ”kompetenta och rationella” och inte som ”passiva objekt – offer för en rad omständigheter”. För mig blir då frågan: varför är man mer kompetent och rationell om man väljer en personlig lösning på vad Kjöller också erkänner som strukturella problem framför försök till en politisk lösning?"

Och så här skriver Katarina bland annat:
"Men jag försvarar lika mycket min egen rätt att som debattör och kvinna ha rätt att säga rakt ut att småbarnsåren är för jävliga för många kvinnor. Att vi förlorar i status, pensionspoäng och livsutrymme. Jag kan under en och samma dag känna mig uppfylld av kärlek och eufori över att ha två barn och på eftermiddagen känna mig fullständigt ”dränerad på energi av familjehelvetet”. Så ser livet som yrkesarbetande mamma ut. Komplext, motsägelsefullt och värt att diskutera om och om igen."

Instämmer till fullo! Är så trött på att man måste försvara att man har barn eller är gift, bara för att man ifrågasätter normen. Jag tycker att Maria Svelands bok Bitterfittan är en mycket viktig bok som sätter fingret på något som många, många kan känna igen sig. Eller, som jag skrev i förra inlägget: känner man inte igen sig så bjuder jag på känslan av att känna sig bättre.

Känn igen dig, eller känn dig bättre

2011-01-14T20:28:00.002+01:00

Tack! Jag har fått massor av fina mejl med förslag på viktiga jämställdhetsfrågor för 2011. Jag har inte hunnit svara på de, men jag tänker lägga ut dem på bloggen. Men inte förrän jag kommer hem från min långresa som jag åker på i morgon!

När jag kommer hem, om en månad, drar jag också fem vinnare och skickar ut böcker till er. Ni kan alltså fortsätta skriva om viktiga jämställdhetsfrågor och mejla mig - fram till 15 februari.

I dag vill jag tipsa om Linna Johanssons briljanta svar till Hanne Kjöller som för några dagar sedan skrev om Maria Sveland i DN. Läs här!

Ett litet utdrag:

"Apropå det: Jag tror faktiskt att också Kjöller fick nåt ut av boken. Jag tror att hon kände sej just stärkt. Såhär ojämställt har jag det då rakt inte, gissar jag att en av Kjöllers reaktioner var på den. Och det var väl bra, Hanne? Skönt liksom? Men nästa gång du känner så: kan du inte nöja dej med att ge uttryck för denna din belåtenhet över ett mer jämställt liv i privata sammanhang? Sätta dej ett slag med bästa vännerna och skåla över hur mycket bättre och lyckade liv ni lever än andra? Det är inte fel. Det händer att jag gör det med mina vänner. Det är klart man måste få känna sej lite bättre än andra ibland. Men att använda sitt dyrbara spaltutrymme till detta? Sätta sej där och säga: Jämställdhet? Inga problem. För att sen peka ut människor som tagit modet till sej att berätta att för dem har det varit ett problem – och be dem sluta gnälla? Så litet, jamen så fruktansvärt jävla dumt."

I Skriet från kärnfamiljen avslutas första inledningskapitlet så här: "Känn igen dig, eller känn dig bättre."

Vi visste att vi skulle få en massa kritik: Sluta gnälla, skilj er, men "lev" inte i kärnfamilj då, om du tycker att det är så jobbigt. Linna skriver det vi tänkte, men Linna formulerar det så fantastiskt elegant och träffsäkert. Tack Linna!

Rosa och blått igen

2011-01-11T14:44:00.004+01:00

Färger på barn är ett ämne som alltid väcker reaktioner. Jag har skrivit om det många gånger. I boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta - och då inte en sorgesång över att bara flickor har rosa och pojkar blått. Utan just det som en av de som kommenterade det förra inlägget i det här ämnet påpekade. Att rosa på flickor också har blivit fult. Jag var mycket intresserad av Fanny Ambjörnssons forskning "Den rosa overallen" om att INTE använda rosa har blivit en status- och klassmarkör (och etnisk). För det är ju bara de där andra, de där omedvetna, de där "white trash-människorna" som sätter på sina barn en rosa overall och som "gillar rysch och pysch". Jag håller därför med kommentaren - jag vägrar racka ner på rosa. Jag vill heller absolut inte fördöma mina flickor om och när de kommer in i sina rosa perioder. Jag var en riktigt rosa prinsessa själv en gång i tiden.

Så här skrev jag för lite drygt ett år sedan:

"Apropå att säga ifrån när ens barn blir överösta av könsstereotypa leksaker och kläder.

Ja - jag har förstås sagt ifrån. Men nu var det länge sedan. Det är liksom ingen hemlighet var jag står ;-) Men, det är heller inte så lätt.

Efter ha varit förälder i 8 år och med tre barn har jag lärt mig att det inte går... Det går inte att ställa sig helt utanför samhället och det är heller inget jag vill.

Jag kan inte bli arg på en snäll faster som kommer och ger min 2-åriga dotter en söt mörkrosa sammetskappa! Det är ju inte för att vara elak. Hon har bara söner och har i alla tider öst gulliga tjejgrejer över mig och mina systrar. För att ta ett exempel.

Det går heller inte att styra andra föräldrar heller. På dagis, i skolan. Det går helt enkelt inte. Och alla köper ju det de köper för att vara snälla och för att det funkar. Barnen blir glada!

Barnen styrs in på vissa kläder och leksaker. Visst. Men hela samhället styr ju oss i den riktningen. Rätt snart har barnen adopterat den smaken, de åsikterna - det är ju det som är socialisering. Och när det är gjort går det inte att skilja vad som är äkta och vad som möjligen inte är det. Som Judith Butler (den gamla queer-teoretikern) säger, det finns inget bakom masken! Visst har vi lärt oss våra könsroller, men det finns inget bakom. Vi är också dem vi har lärt oss att vara.

Således ÄLSKAR min äldsta flicka rosa och prinsessgrejer. När folk kommer med sådana saker blir hon glad! Och jag tycker egentligen inte att det är fel. Jag kan inte bli arg på individer. Däremot kan man påverka på ett större plan. Försöka se strukturen, mönstren. Ge barnen fler alternativ. Jag vill absolut inte begränsa mina barn. Jag vill absolut inte nedvärdera det de tycker om (oavsett om det är inlärt eller medfött, eller vad det nu är). Gillar min dotter rosa så är det okej! Det är inget fel på rosa!

Mitt förra inlägg var en observation av denna struktur. Mitt motvapen är att ge mina barn fler alternativ. Komplettera deras önskelistor och rum med andra sorters leksaker och färger. Mer tror jag inte jag kan göra.

Och se på mig, jag älskade rosa och prinsessor och glitter och sånt när jag var barn - i dag är jag en stridbar feminist ;-) Det är inget fel på prinsessor! Eller rosa.

Min feminism handlar inte om att begränsa eller säga nej, det handlar om att utvidga och säga ja. Det är bara sorgligt när man ser hur otroligt könsuppdelat allt är och hur lite man egentligen själv kan påverka."

För den som har tid över kan ni läsa det här också, som jag också skrev för ett år sedan, om ungefär samma ämne.

Vårdnadsbidraget ett väntat fiasko

2011-01-10T21:47:00.004+01:00

Ja, det var ju egentligen ingen överraskning att vårdnadsbidraget var ett fiasko, som SCB:s studie visade redan i höstas. Knappt 2 procent av alla berättigade tog ut bidraget och 90 procent av dem var kvinnor. Det är en krånglig reform som få utnyttjar och den är starkt könskonserverande, visar rapporten.

Man skulle ju kunna tro att det glädjer mig. Och till viss del gör det det. Jag är glad att det blev ett fiasko och jag är glad att så få i Sverige velat utnyttja det. Men jag är inte glad åt vad bidraget faktiskt bidrar med - Könskonserverar och gör det ännu svårare för framför allt invandrarmammor att komma in på arbetsmarknaden.

Så här säger till exempel Ann-Zofie Duvander, forskare på försäkringskassan, till nya tidningen Feministiskt perspektiv:

– Rapporten håller inte SCB:s vanliga klass, till exempel har de inte delat upp på kön i tabellerna, säger Ann-Zofie Duvander. De borde även ha delat upp utländsk bakgrund i nordisk, EU och utanför EU. Vi vet att personer med utomeuropeisk bakgrund löper störst risk att drabbas negativt av vårdnadsbidraget. Att ha en finsk mamma är inte alls samma sak som att ha en mamma som är flykting från Somalia.
Hon visar också på farorna med vårdnadsbidraget, trots att så få tar ut det:

"– I Norge gjordes direkt fler och bättre utvärderingar av vad vårdnadsbidraget betydde för skatteintäkter och hur kvinnors arbetsmarknad påverkades, säger Ann-Zofie Duvander. Det norska vårdnadsbidraget ledde först till att kvinnor var hemma en längre tid. Efter några år hade kvinnor även fått sämre förankring på arbetsmarknaden och minskat antal arbetade timmar. Utvärderingarna bidrog till att politikerna och opinionen omvärderade politiken och började bygga ut förskolan kraftigt.
Det norska exemplet visar att mönster förändras långsamt. Att det var väldigt få som använde vårdnadsbidraget i Sverige 2009 behöver inte betyda att det alltid kommer vara så. Och även om få har bidraget kan det bli vanligt i vissa marginaliserade grupper. Därför, menar Ann-Zofie Duvander, är det viktigt att göra bra utvärderingar och följa utvecklingen. Socialdepartement har dock en helt annan tolkning av SCB:s rapport."

Jag har skrivit många texter om vårdnadsbidraget under åren. Här är min debattartikel på svtdebatt.se till exempel.

Pojkar i klänning

2011-01-10T19:36:00.006+01:00

I dag började SvD sin serie om pojkar i klänning. Rätt förutsägbar, men tyvärr fortfarande ack så viktig. När jag läser känner jag: Men finns det fortfarande föräldrar som tycker att det är jobbigt om deras söner vill ha klänning? Men tydligen.

Läs bara det här stycket ur artikeln:

"Din son på fyra år önskar sig en klänning. Han vill inte ha en utklädningsklänning att leka i hemma utan en klänning att ha på sig på kalas och på förskolan. Vad gör du? På en föräldrasajt där frågan livligt diskuterats utkristalliserar sig tre olika reaktioner bland de över 700 inläggen:

1. Klart killen ska ha en klänning!

2. Försök hitta en tuff ”kill”-klänning med bilmönster på eller en lite längre t-shirt.

3. Sätt ner foten och säg ”Nej!” Det är lika bra att lära sig på en gång att pojkar är pojkar och de har inte klänning."

Eh... Ja, tydligen är det fortfarande otroligt hotfullt med en liten kille i rosa klänning.

Det är så synd att pojkar begränsas så mycket - mycket mer än flickor.

Läs hela artikeln här!

Jag har tidigare skrivit om pojkar och flickor och rosa och blått. Här, här och här och här, bland annat (det var de jag hittade nu).

Jag vet att jag har skrivit om hur sorgligt det var när jag upptäckte att min son "censurerade" sig och sin stil (kan bara inte hitta det). Min äldsta dotter som i dag är 7,5 är fortfarande gränslös. Svarta tighta jeans ena dagen, mjukisbyxor andra, fotbollsshorts tredje, prinsessklänning fjärde och discoklänning femte dagen. Men min son. jeans och t-shirt.

Han var oerhört förtjust i mina högklackade skor när han var liten. Och han älskade allt som var glittrigt och färgglatt. Han hade gärna målade naglar och hårspännen i håret (hans pappa hade långt hår och hårspänne under den tiden). Men så en dag stannade han till inne på H&M, plockade upp ett par glittriga rosa barnskor och tittade längtansfullt på dem och sa: De här skulle passa Ellinor!
(Ellinor är alltså syrran.) Mitt hjärta höll på att brista. Jag sa att jag kunde köpa de till honom, han var kanske 5-6 år. Men nej, han hade redan lärt sig att sånt har man inte på sig.

Sorgligt. De som tror att jämställdhet bara handlar om att ge flickor mer och öka kvinnors makt misstar sig ordentligt. Det handlar i allra högsta grad om män och pojkar. Det är männens könsroller som är som allra trångast och mest begränsade. I dag fick jag pressmeddelandet om den nya utredningen om jämställdheten i skolan. Både pojkarna och flickorna är förlorarna. Så här skriver man till exempel:

"Pojkar och flickor får inte samma förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller."

Och:

"I betänkandet går DEJA igenom tänkbara orsaker och förklaringar till att flickorna sedan decennier presterar bättre än pojkarna i skolan. Delegationen bedömer att många pojkar riskerar att mötas av negativa förväntningar och tidigt lära sig hantera skolmisslyckanden, något som kan ha sin grund dels i föreställningar om att pojkar ofta presterar sämre, dels i pojkarnas genomsnittligt senare biologiska mognad. Särskilt intresse ägnas åt pojkars och flickors läsutveckling och förmåga till djupläsning."

För framtiden känner jag ofta mer oro för min son än för mina döttrar. Jo, jag är rädd för självskadebeteende, sexuella övergrepp, anorexi och ätstörningar och stress och ångest när det gäller mina flickor. Men pojkarna... de skadar sig inte lika ofta själva, men när de gör det dör de oftare, och de skadar varandra (och sig själva med destruktiva beteenden), de läser inte, de pluggar inte.

Jag hoppas att utredningen som presenterades i dag kan påverka något. För jag tänker som de att jämställdheten är superviktig (särskilt i skolan):

"Jämställdhetsarbetet i skolan är viktigt på många plan. Dels för att olika normer kopplade till kön kan göra det svårt för individer att fullt ut utveckla sina intressen och förmågor och dels för att dessa könsnormer också kan ligga till grund för sexuella trakasserier och kränkningar.
– Att uppnå ett bra klimat och bra relationer i skolan, mellan elever och mellan personal och elever, är en demokratisk fråga som har stort egenvärde. Men det är också en förutsättning för att nå framgång i skolans kunskapsuppdrag, menar Anna Ekström."

Lottar ut 5 ex av Skriet

2011-01-06T20:38:00.003+01:00

Jag har haft ett underbart dygn. I går samlade jag några av mina klokaste, smartaste, roligaste vänner (Tinni, Ana, Lotten, Catia, Karin, Lise) och så gick vi på restaurang, åt fantastiskt god mat och snackade jobb, prataomdet, feminism och politik. Jag får sådana kickar när jag träffar de här brudarna.

Jag fick också en komplimang från en av mina vänner som jag fortfarande ler åt. Hon sa att hon läst om Skriet från kärnfamiljen flera gånger och att det var en av hennes favoritböcker. Jag blev så glad!

Och sedan i dag var jag på Moderna muséet med min man (barnen var på julgransplundring) och drömde mig bort, det var så skönt att bara släppa alla andra tankar ute i snöstormen och sjunka in i alla finurliga konstverk. Jag sprang också på en rad bekanta. Bland annat en dagismamma från förr som ropade efter mig och som berättade att hon hade läst min bok och gillade den.

Och så när jag kommer hem ströläser jag ikapp lite bloggar. Bland annat bokhora och där hittar jag de här fina orden av Johanna Ögren. Tack!

Låter kanske löjligt, men har man skrivit en bok och lagt ner så mycket möda med den så blir man så otroligt glad när folk man möter har läst den och gillar den. Och särskilt nu så här lång tid efteråt. Nu har det ju ändå gått snart 2 år sedan boken kom ut.

Så jag tänkte så här, jag vill att fler ska läsa den! Jag ska lotta ut 5 ex av Skriet från kärnfamiljen. Signerade för den som vill. Jag vill att ni skriver någon rad om vad ni tycker är den viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige i dag, 2011, vad borde vi ta tag i? Mejla mig det och namn och adress så väljer jag ut 5 vinnare som får varsin bok. Jag förbehåller mig rätten att publicera era förslag, anonymt om ni vill, här i bloggen.

Okej, är ni med på det? Mejla mig på rebecka(at)edgrenalden.se

Jerusalem

2011-01-05T09:48:00.003+01:00

I går var jag på invigningen av Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem på Södra teatern i Stockholm (pågår till och med 13 januari).

Jag blev oerhört berörd. Som jag nästan alltid blir när det gäller Elisabeths bilder. Minns när jag såg Ecce Homo för många år sedan i bergrummet under Sofia kyrka. Jag var alldeles tagen. Sedan dess har hon varit min idol (jag började till och med på en uppsats i konstvetenskap om den utställningen). I tre år nu har jag också fått förmånen att jobba med Elisabeth. Hon gör massor av fotojobb för tidningen jag jobbar på (M-magasin) och jag har till och med blivit fotograferad av henne (dessutom naken...). Det är stort.

Men tillbaka till utställningen. Jag hade höga förväntningar, eftersom jag gillar allt hon gör. Men det här var fantastiskt. Och så otroligt viktigt! För er som, mot förmodan, inte känner till utställningen så har hon rest ner till Jerusalem och fotograferat lokala homo-, bi- och transpersoner, de är judar, muslimer och kristna, i den heliga staden (där alla tre världsreligionerna, kristendomen, islam och judendomen möts). De tre religionerna som påverkar miljarder människor dagligen har alla det gemensamt att de fördömer hbt-personer och värderar kvinnor lägre än män - allt enligt de tre heliga skrifterna (Bibeln, Koranen, Toran). Elisabeth har plockat ut citat ur de tre skrifterna, citat som läses i kyrkorna, moskéerna, synagogerna. Citat som påverkar många människors liv.

Man säger att den här utställningen är provocerande. Två män som ligger nakna med varandra vid en mur i den heliga staden. Två kvinnor som kysser varandra på platsen där Jesus plockades ner från korset. Det som provocerar mig är att så många uttolkare av tre så stora religioner får förstöra så många människors liv. Att de får fördöma och förgöra och ibland döda sin nästa bara för att den älskar eller känner lust till någon av samma kön, eller är född i fel kropp. Det är det som är provocerande!

14 bilder. 14 starka bilder. De fundamentalistiskt troende blir provocerade i några ögonblick. Den palestinska mannen som döljer sitt ansikte med en sjal lever med detta varje dag, varje minut, varje sekund. Ingen får veta att han är homosexuell. Då blir han mördad av sina egna släktingar. Är inte det provocerande, så säg?

För er som har möjlighet - gå och se!

Det här handlar inte bara om hbt-personer. Det här handlar om mänskliga rättigheter, om alla människors lika värde och den värdegrunden är så otroligt viktig att försvara. Särskilt i tider som dessa.

Tack Elisabeth för att du orkar och vågar!

Hämta tidigt-hetsen – igen

2011-01-03T16:04:00.006+01:00

Hade nästan glömt bort det, men i december blev jag intervjuad av Östgöta Correspondenten/Norrköpings Tidningar. Det handlade om hetsen att hämta tidigt på förskolan. Det blev en bra och nyanserad artikel, tycker jag. Många röster. Det här är ju ingen svartvitt fråga. Men ändå viktig att lyfta. För det finns så mycket fördömande, ingrodda könsmönster och skuld inblandad i det som är det allra viktigaste: de små barnen.

Tyvärr las det inte ut på nätet, men här är artiklarna (hoppas det går att läsa). Säg vad ni tycker!

Fråga inte vad feminismen kan göra för dig...

2011-01-03T15:19:00.003+01:00

Jag har varit sjukt dålig på att blogga. Det har varit mycket. Men jag följer ändå debatten i prataomdet:s svallvågor. Det är en på många sätt intressant och viktig debatt. Den handlar mycket om männen - och deras plats i den feministiska debatten.

Niklas Hellgren skriver en intressant text på sin blogg:

"Torka tårarna och gör nåt konkret i stället. Den allra mest grundläggande definitionen av feminism är att man ser att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, ett faktum som vi bör göra nåt åt. Definitionen säger inte att alla män överallt och i alla lägen är överordnade."

Läs hela här!

Unni Drougge skriver en debattartikel på SVT Debatt om hur männen i många fall tar över debatten och omdefinierar begreppen - ja, inte bara männen. Detta är en tendens jag ser mer och mer:

"Den nya generationen ”mjuka” feminismkritiker talar dessutom med kluven tunga: De erkänner visserligen maktstrukturerna, men de tar sig friheten att nöjaktigt bestämma undantagen: ”DU där, du är inte förtryckt, du bara inbillar dig. DU där, du drar bara växlar på ditt kön.” En kvinna får alltså inte lov att själv definiera de härskarfasoner hon drabbas av. Det är män som äger detta tolkningsföreträde."

Läs hela här!

Svårt att prata om det...

2010-12-21T15:46:00.002+01:00

Som ni säkert har sett så har prata om det vuxit och fått ett enormt genomslag, på twitter har hundratals pratat om det, på facebook, i tidningar - ja, till och med utländska tidningar! Läs på prata om det:s egen sida!

Så var det också dags för mig att berätta. Det här skrev jag i dag och det är publicerat på amelia.se:

"Sedan jag en kväll på twitter följt Johanna Koljonens tankar kring sexuella kränkningar har jag varit med i ett nätverk som börjat prata om det – prata om sånt man tidigare inte pratat om. De där gråzonerna, när vi har sex utan att egentligen vilja, där allt inte känns okej, där vi känner oss utsatta, men ändå inte törs anmäla. Där vi inte ens vet säkert om det är något som kan anmälas. Vi vet bara att det känns fel.

Prata om det växte, på twitter och facebook pratade hundratals om det de varit med om, tidningar publicerade krönikor och debattartiklar. Skamfyllda filtar lyftes, tankar, känslor, erfarenheter delades. Det var många som hade ett behov av att prata om det.

Utländsk media hörde till och med av sig.

Det var stort att stå mitt i och uppleva denna flod av engagemang.

Så skulle jag också prata om det. Prata om det PÅ RIKTIGT. Berätta något om det jag har varit med om. Inte bara teoretisera.

Den första tanken som dök upp var: Oj, jag har ju hur många händelser som helst att prata om.

Nästa tanke blev: Nja, inte den... stackars han, han menade nog inte så illa... Och inte den. Det är för skämmigt. Jag kan inte berätta hur det verkligen var, hur jag kunde gå på det han sa och gå med på det... Och nej, det där är för grovt, tänk om min mamma läser... Och inte det där heller, han skulle känna igen sig - tänk om han blir arg, vill hämnas?

Vad som blev tydligt är att det inte är så lätt att prata om det. Och min beundran för dem som faktiskt har gjort det - de som har gått hela vägen, de som har berättat om svåra saker, offentligt, den bara växer. Särskilt växer beundran för de som tar steget och faktiskt anmäler.

Jag känner ytterst få kvinnor som aldrig har varit med om någonting.

Jag känner ytterst få kvinnor, om ens någon, som har anmält.

Men jag lovade att berätta något. De värsta kan jag inte berätta om. Men jag kan berätta om en händelse. En som jag nästan förlåtit mig själv för.

Jag var 14 år. På semester i Grekland med min syster och min mormor. Det var frihet. Jag drack söta drinkar och rökte Gula Blend. Kände mig vuxen. Träffade en nästan vuxen man. En som gillade mig! Vi dansade, vi badade i natten, vi hånglade. Oj, vad vi hånglade!

Jag var kär och jag trodde att han var kär i mig.

En kväll gick vi ensamma ner till stranden. I mörkret visade han hur upphetsad han var. När jag sa att jag inte kunde ligga med honom – jag tordes inte, jag var oskuld – svarade han att jag i så fall var tvungen att suga av honom. Han hade stånd och det var farligt för killar att vara så där upphetsade och gå omkring med stånd, påstod han. Jag tyckte synd om honom. Kände mig skyldig – det var ju jag som hade hetsat upp honom så där.

Han hade väl trott att jag skulle gå hela vägen. Var det inte det jag hade lurat honom att tro? Samtidigt kände jag mig billig – om han krävde att jag skulle suga av honom, trots att jag inte ville, så kunde han inte vara kär i mig. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag hade trott att han verkligen brydde sig om mig. Att jag hade inbillat mig att någon skulle kunna älska mig, eller åtminstone vara lite förälskad i mig. Jag var inte värd det. Jag var värd att utnyttjas. Jag var en sådan tjej. En sådan man försöker få i säng och inte en fin flicka som man försöker bli ihop med. När jag var ung fanns den distinktionen. Man skiljde på de som låg och de som man var ihop med.

Där och då bestämde han min plats i kärlekshierarkin och jag gjorde som han sa. För jag trodde att hans bild av mig var den sanna. Jag sög av honom med förakt för mig själv och med en rädsla för att han skulle kunna bli arg om jag sa nej. Jag ville inte ställa till med en scen. Vad skulle han då säga till mig? Vilken illusion om mig skulle han då krossa? (Märkligt nog var jag oerhört rädd för att han skulle säga något elakt till mig, att jag var ful, äcklig, luktade illa eller något liknande, jag visste att om han sa något sådant så skulle jag har så svårt att tvätta bort den kommentaren från min insida – jag skulle alltid tro att jag var det han sa – så minns jag att jag tänkte.) Lättare då att gå ner på knä.

Det var vidrigt. Och jag grät och skämdes. Men jag torkade tårarna innan jag reste mig upp. Jag låtsades som ingenting. Ville inte göra bort mig själv eller honom.

Händelsen satte djupa spår i mig. Jag låg inte med någon kille efter det på många, många år. Jag hade någon konstig föreställning om att jag var tvungen att renas. Jag minns så väl vad en av mina kompisar en gång sa till mig: ”Oj, jag har legat med tre killar och jag är bara 14 – jag är en riktig hora.”

Jag ville inte vara en hora. Och eftersom jag redan hade en handling på mitt samvete fick jag inte göra något mer – för att bevisa att jag inte var som min vän. När jag skriver det här känner jag själv hur underligt det låter. Men det här var en verklighet för mig under hela min uppväxt. Kanske var det därför jag kände mig så befriad när jag upptäckte feminismen?

Feminismen för mig handlade mycket om en sexuell befrielse. Det som egentligen är självklart, att min kropp tillhör mig, att jag får göra vad jag vill med den. Säga ja och säga nej, när jag själv vill det. Utan att skämmas. Det var det som var den största feministiska insikten för mig. Jag kan inte påstå att jag alltid har levt efter det, men nästan.

Nästa steg är att börja prata om det. Nu gör jag det."

Prata om det

2010-12-16T21:21:00.006+01:00

I går vid den här tiden satt jag och följde Johanna Koljonen på twitter. Hon funderade på hur kvinnorna i Assange-målet har blivit behandlade. Hon berättar att även hon varit med om händelser som inte känts okej, som hon kanske borde ha gått vidare med, men som så många andra försökt glömma.

Jag tar inte ställning till om Assange är skyldig eller ej. Men jag gillar absolut inte hur de båda kvinnorna målas ut, både i Sverige och i stora delar av världen. Deras namn och bild ligger uppe på en mängd sajter, de hatas och förlöjligas. De beskrivs som två CIA-horor som försökt sänka en av världens goda pojkar. (Kan ju tillägga här att även jag är imponerad av Wikileaks och upprörd över hur de har försökt stoppas från alla möjliga håll.)

Som många redan påpekat påminner detta mycket om fallet i Bjästa. Flickorna målas upp som skurkar, när "klassens populäraste kille" anklagas för våldtäkt.

Det kan mycket väl vara så att det som hände den där natten med Assange i många länder inte skulle ses som våldtäkt. Även om många människor tror att våldtäktsanklagelser kastas hit och dit lite hur som helst, och att människor döms på väldigt låga grunder så ser verkligheten annorlunda ut.

För det första, de allra, allra flesta incidenter anmäls aldrig! Och det vet jag därför att jag knappt känner någon tjej som aldrig råkat ut för något. Samtidigt som jag knappt känner någon som har anmält.

Av dem som verkligen går vidare och anmäler är det bara en bråkdel som leder till åtal. Och av de målen är det inte särskilt många som leder till fällande dom.

Risken att som kille bli anmäld och åka dit är minimal. Risken att en en tjej råkar ut för något när hon är ensam med en man är betydligt större. Tror jag. Eftersom det handlar om mörkertal kan man ju inte veta.

Det jag vet är att jag själv varit utsatt flera gånger. Vissa av de händelser jag har varit med om skulle säkert kunna rubriceras som sexualbrott. Jag har aldrig anmält. Jo, jag anmälde en gång min chef för sexuella trakasserier - till en högre chef. Det var efter en lång, lång tid av riktigt grova trakasserier. Killen blev omplacerad till en annan restaurang. Två månader senare knäckte han en tjej på den nya restaurangen som sa upp sig. Killen jobbade kvar. Länge. Jag har mött honom på restaurangen flera gånger... Men det blev ju aldrig en polissak. Troligen har han fortsatt att trakassera kvinnor.

Tillbaka till det som hände på twitter i går kväll. När jag läser om Johannas erfaranheter av övergrepp förvandlas hennes vittnesmål till en diskussion och vi är flera som föreslår att vi borde skriva om det här. Johanna tar initativet till en mejlgrupp och jag hoppar förstås på. Hela kvällen ramlar det in mejl från framför allt kvinnor som vill våga prata om det - det där de varit med om, men som de aldrig anmält. Sånt de inte ens vet om de skulle ha kunnat anmäla. Sånt de skämts för, sånt som gjort ont. Det är otroligt berörande. Hela dagen i dag har det fortsatt strömma in mejl, jag har knappt hunnit läsa. Tidigare under dagen skapades också en hashtagg på twitter: #prataomdet och hundratals börjar prata om det, de berättar vad de varit med om. Inte bara kvinnor, män också. Det hela blir en flod. Hundratals vittnesmål som stödjer min tes som jag alltid har trott på - det är få kvinnor som aldrig har blivit utsatta! Myten att det bara är vissa idioter till killar som begår övergrepp, som träder över gränsen, som tar vad de vill ha - krossas.

Jag har själv varit med när snälla killar passerat det som är okej. Jag har suttit och tröstat dem dagen efter för att DE är så ledsna för vad DE har utsatt mig för... Och jag är inte ensam.

Det har nu startat en blogg där inläggen samlas. I nästa vecka kommer en rad olika tidningar att publicera texter på det här ämnet. Kanske, kanske kan en del av skammen försvinna. Kanske, kanske kan vi vidga synen på vad som är sexuella övergrepp. Kanske, kanske kan myterna om En riktigt våldtäktsman försvinna...

Jag är så glad att vi har börjat prata om det.

Sluta sparka på kärnfamiljen?

2010-12-10T16:42:00.004+01:00

Jag har inte slutat blogga. Jag tog en paus för att allt skulle lugna ner sig och det går rätt snabbt att koppla bort. Jag har haft fullt upp med annat, mitt heltidsjobb, mina tre barn och så vidare.

Men så senaste veckan har det dykt upp en hel del i tidningarna som jag har hajat till över, sånt som fått det att spritta i bloggtarmen. Den första artikeln som fick mig att reagera var Lena Anderssons träffsäkra text i DN kultur.

Jag är helt med henne. Jag har aldrig förstått hur man kan tro att de som förordar stjärnfamiljer - att familjer ska kunna se ut på olika sätt, och som vill ifrågasätta normen av kärnfamiljen – är emot densamma!

Lena Andersson skriver bland annat:

En annan rubrik löd: ”Sluta sparka på kärnfamiljen!” Bilagan kom från den kristna organisationen Levande Familjer. Dess grundare yttrade sig: ”Det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor. I familjen är dessa saker inte bara ord och fina fraser, utan det är också där vi får möjligheten att i praktiken träna på allt viktigt vi lärt oss!”

Det är lätt att skratta åt kommentarer om att kärnfamiljen är under attack, eller att feminister hatar kärnfamiljen - för det är löjeväckande. Men det finns faktiskt folk som på fullt allvar tror att kärnfamiljen ÄR hotad. Och att feminister hatar kärnfamiljen!

Jag tror inte att det finns någon feminist som hatar kärnfamiljen. Däremot vet jag många feminister som hatar att normen kring kärnfamiljen är så stark. Och att den normen styr och förstör så mycket, för alla - både för de familjer som inte rent definitionsmässigt lever upp till normen och för de kärnfamiljer som inte lever upp till bilden av hur en kärnfamilj borde se ut. Att ha en stark norm, ett starkt ideal - som hela tiden hyllas och idealiseras (allra värst med argument som att det är det bästa för barnen) gör ju stigmatiseringen så mycket värre för alla andra.

Det starka normen gör också att få ifrågasätter en kärnfamilj. Allt måste ju vara bra - de lever ju mamma-pappa-barn-liv... Jag tror att isoleringen är ett av de största problemen för kärnfamiljen som form. Få vågar ifrågasätta. Få vågar granska. Få vågar uppmärksamma tecken på att något kanske inte är som det borde. Jag tror att de flesta granskar andra familjer betydligt närgångnare.

Lena skriver vidare:

Har de sett en Lars Norén-pjäs? Reflekterat över allt psykiskt och fysiskt våld mot barn i familjens hägn, de sexuella övergreppen, instängdheten, de undertryckta begären? ”Enheten mamma, pappa och barn är grunden för ett gott samhälle”, stod det vidare. De flesta söker sig ju till denna idealenhet, så hur kommer det sig att den ständigt känner sig hotad fast den är hegemonisk?

Kärnfamiljen behöver inte se ut som en Norénpjäs. Den kan fungera alldeles utmärkt. Men den passar inte för alla - den fungerar inte för alla. Varför tvinga på en familjeform på andra med risken att det blir Norén i stället för idyll?

Jag kan inte förstå det.

Vad som händer när man tvingar på kärnfamiljen som familjeform är kungens skandaler ett exempel på. Lena skriver så bra:

Sveriges främsta symbol för kärnfamiljen är monarkin. Liksom organisationen Levande Familjer lär den oss att man och kvinna är väsentligen olika och att familjen är den eftersträvansvärda livsformen. På sistone har monarkin också visat vad som kan hända när man kedjar fast sig vid varandra in i döden oavsett hur man trivs ihop. Och vad som sker när en konstitution fjättrar en ätt vid ett ämbete.

Förutom att institutionalisera klassamhället normerar monarkin oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande. Monarkin är som en daglig reklambilaga från Levande Familjer. Häri ligger dess största skadeverkningar. Under minst ett halvår alldeles nyligen tvångsmatades nationen med extraförstärkta familjeideal när alla låg på knä inför kungens dotter som skulle vigas vid sin make för att få börja producera tronföljare åt landet.

Kungens utsvävande sexualliv och brutna trohetslöften såsom de beskrivs i boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer (Lind & Co) bör betraktas i ljuset av familjevärdena som monarkin pressar över undersåtarna. Om en privatperson vid namn Carl Gustaf B umgås i kretsar där kvinnor är en leksak att ta fram vid efterrätten är det beklämmande, patetiskt och gravt dekadent. När Sveriges kung gör det är det oacceptabelt.

Samtidigt kan man konstatera att kärnfamiljen verkligen inte är på randen till utrotningshotning...
72 procent av alla barn under 18 år lever med båda sina biologiska föräldrar. Kärnfamiljen är långt ifrån död. Låt toleransen för andra familjeformer leva lika gott också.

Mitt svar

2010-11-19T12:59:00.004+01:00

Jag har aldrig velat kartlägga någon Sverigedemokrat. Och det var aldrig frågan om något samarbete med AFA. Jag gjorde en journalistvän en tjänst. Hon har skrivit för att förklara vad det är hon håller på med, och varför hon bad mig. Jag klistrar in hennes mejl här:

"Jag är journalisten som bad Rebecka om hjälp med en kontakt. Efter det har jag med fasa sett hur det hela har utvecklats till en mobb från människor som inte verkar vilja förstå vad journalistik handlar om.

Jag jobbar med nyheter och i mitt jobb ingår att granska de lokala politikerna, oavsett partifärg. Den här gången gällde det att få fram uppgifter om en folkvald sverigedemokrat, som jag kartlägger. För denna kartläggning använder jag mig av alla möjliga källor, såväl offentliga handlingar som informella kontakter. Och eftersom jag har uppgifter om att denna sverigedemokrat ägnar en del energi åt att kartlägga vänsteraktivister, så tog jag för troligt att de även har bra koll på honom. Av den anledningen ville jag komma i kontakt med någon som kunde ge ytterligare information att jobba vidare med. Det handlade alltså inte om att lägga ut ett kartläggningsuppdrag på någon inom AFA, utan om att få en källa som eventuellt hade information om det jag sökte. Jag skulle självklart förhålla mig lika kritisk till den källan som jag förhåller mig till andra källor när jag arbetar. För just detta uppdrag har jag källor även inom sverigedemokraterna.
Jag bad inte endast Rebecka om hjälp, utan la ut trådar bland flera vänner och bekanta. Hon har ingenting med den här granskningen att göra, utan gjorde bara mig en tjänst.

Rebecka tänker som en jag, som en journalist, och ville hjälpa till. Hon har inte förtjänat detta massiva hat som en enkel förfrågan om hjälp med en källa har orsakat."

Det var dumt att jag la ut efterlysning på det sätt jag gjorde. Och jag kan förstå att det missuppfattades. Jag har tidigare fått väldigt snabb hjälp på twitter och det var därför jag la ut även detta. Jag satt på mitt eget jobb (där vi sysslar med helt andra saker än att kartlägga politiker...), när min vän ringde, och var stressad och tänkte inte igenom hur det kunde uppfattas. Om jag har kränkt någon ber jag om ursäkt. Förlåt!

Jag kommer inte att kommentera något mer än det här. Detta blir mitt sista inlägg i den här frågan. Ni som vill hänga kvar och berätta för mig hur idiotisk och korkad jag är får väl göra det. Ni andra kan gå hem och ta helg och njuta av att ni är så mycket smartare än vad jag är.

Jag vet att det även finns många seriösa debattörer här och jag önskar verkligen att jag kunde bemöta er och diskutera med er. Men eftersom mobben är så stor så kan jag inte börja svara. Då göder jag även den anonyma mobben. Det är ju inte bara här på bloggen jag får kommentarer. I natt fick jag några samtal där personen la på - vet ju inte om det har med det här att göra, men jag brukar inte få samtal runt tre på natten. Jag har dessutom fått hur många meddelanden som helst till min FB, massor på twitter, och många mejl. Även min chef har fått flera mejl. I början svarade jag. Men jag insåg att det var lönlöst. Beklagar verkligen! Trycket är helt enkelt för stort. Jag hoppas att ni kan respektera det.

Vill också tacka de tappra själar som har försökt att försvara mig. Jag uppskattar det. Tack!

Ha en trevlig helg alla!

Anonymt näthat

2010-11-17T23:41:00.003+01:00

I dag ringde en journalistvän till mig. Hon jobbar på en dagstidning, men inte i Stockholm. Hon bad mig om hjälp. För en artikel hon skulle skriva behövde hon komma i kontakt med AFA, hon skriver om en lokal sd-politiker och behövde information. Jag sa att jag skulle fråga på twitter, då allt och alla ju finns där. Jag var väl naiv, men frågade i alla fall för att hjälpa henne.

Sedan dess har jag blivit kontaktad av en massa människor - anonymt. De frågar inte varför, eller vill diskutera det jag frågade om på twitter, de öser bara ur sig en massa hat och fula ord. Flera har kontaktat mig på Facebook och flera på twitter. Och så här på bloggen (som ni kan se). En mejlade mig på jobbet och cc:ade min chef. Jag svarade direkt.

Som journalist efterlyser man ofta människor från alla möjliga läger, det betyder inte att man sympatiserar med dem. Till exempel har många tidningar och till exempel SVT följt SD i samband med valet. De journalister som gjorde de reportaget sympatiserar med största sannolikhet inte med partiet. Det ingår i journalistyrket att prata med alla sorters människor. Journalister granskar moderater, socialdemokrater, sverigedemokrater. Det är det som är journalistik. Det är det som är demokrati. Journalister pratar även med sådana som begår brott, och med dem som inte följer lagen. Det finns massor av intervjuer gjorda med dömda kriminella, med terroristorganisationer, aktivistorganisationer, militanta veganer och så vidare. Det betyder inte att journalisten sympatiserar med åsikterna.

Vad som är tydligt är att jag har väckt en grupp människor som absolut inte håller med mig. Som tycker att det är fel att granska sd-politiker. Som är oerhört hatiska och som förstås, förstås! är anonyma! Jag har alltid skrivet under mitt eget namn. Jag står för det jag skriver. Jag skriver inte elaka saker till folk, jag trakasserar inte, jag stalkar inte folk med en massa vidriga meddelande på deras facebook-sidor. Men det är sådana fega människor som nu har krupit fram under någon sten (från en sajt som tydligen heter politiskt inkorrekt). Skriv under med namn så kan vi sedan debattera. Om ni törs.

Män, upp till kamp!

2010-11-15T15:12:00.004+01:00

Bloggen Enligt O skriver en bok som jag inte har läst, men som jag länge velat läsa: På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson. Efter att ha läst Lindas inlägg blir jag ännu mer sugen.

Det som fastnade var bland annat detta:
"Enkelt uttryck är Erikssons budskap till svenska män detta: Sluta gnäll, ta ansvar och om det är någon du ska protestera mot är det de män som ställer till det i samhället, inte de kvinnor som påpekar det."

Det är något jag skulle vilja förmedla till alla anonyma antifeminister på nätet som hatar alla feminister.

Linda skriver klokt:

"Ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå hur någon, man eller kvinna, kan tycka att det är okej att en snäv könsroll ska bestämma hur vi ska vara och vad vi får göra."

Hon fortsätter:

"Samtidigt vill Eriksson tro att det finns hopp för den svenska mannen och han tar upp många exempel på män som faktiskt vågar bryta normen. Som går i terapi med sin fru istället för att riskera att bli ensam efter en skilsmässa, som aldrig skulle drömma om att använda våld mot någon inte ens mot homosexuella och definitivt inte mot sin fru, som inte vill tillbringa tid på jobbet och missa sina barns barndom och som faktiskt inser att få kvinnor tycker att det är skitkul att ansvara för allt hemarbete. Jag har en sådan man och jag skulle aldrig i livet ha kunnat leva med en man som inte tog ett lika stort ansvar för vårt liv, vårt hem och våra barn. Den där städgenen saknar vi visserligen båda två, men jag har svårt att tro att någonting av detta har med gener och biologi att göra."

Och det här är så bra:

"Jag håller dock med honom i sin huvudtes, det är männen som måste gå i bräschen för en jämlikhetsrevolution. Så grabbar, ni måste höja era röster. Nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där män som grupp skuldbeläggs för allt möjligt och omöjligt. Jag vill inte att mina söner ska begränsas av ett mansideal som på många sätt stinker. När fick män som grupp positiv uppmärksamhet senast? Är det inte på tiden? Man eller mus? Upp till bevis!"

Det är jag som har fetat stycket ovan. Jag lever med en underbar man och jag har en underbar son. För deras skull hoppas jag verkligen att mansrollen fortsätter att vidgas.

Och jag tror att det finns hopp. I dag blev jag intervjuad av två killar från Uppsala universitet. De skrev en uppsats i etnologi om synen på "dagis" och "kvällis" och "nattis". Jag har ju skrivit en del om synen på förskolan (bland annat här) och hur den har förändrats till något nödvändigt ont (särskilt efter klockan 16–17 på kvällarna, innan dess verkar förskolepersonalen och verksamheten vara synnerligen bra och föräldrarna är mycket nöjda, men efter 16–17 verkar det som att verksamheten är direkt skadlig...).

Det blev ett riktigt uppfriskande samtal med två enormt intresserade och medvetna 80-talistkillar (inte för att det spelar någon roll att de är födda på 80-talet, men vi hade en intressant diskussion om skillnaden mellan 70- och 80-talister).

Ska bli jätteintressant att läsa vad de kommer fram till. Tack för trevlig lunch!

Det handlar alltid om kvinnorna!

2010-11-12T14:52:00.006+01:00

Det är intressant. När jag skriver ett inlägg om att diskussionen alltid tycks glida över till kvinnorna så glider kommentarerna över till just kvinnorna... (här nedan bland annat om Silvias dåliga manssyn).

Män gör något. Köper sex, ordnar fester med kaffeflickor, är otrogna mot sina fruar, uttalar sig sexistiskt om kvinnor. Det går inte att prata om det - någon börjar alltid prata om kvinnorna. Är de offer? Var de inte där frivilligt? Ville de inte sälja sex (jag pratar inte om just kungen nu, utan i allmänhet)? Och männen blir osynliga igen. Förövaren blir osynlig. Kolla bara i kommentarerna till mitt förra inlägg - i stort sett alla börjar prata om kvinnorna i stället. Varför kan vi inte diskutera männen? Och deras människosyn?

Jag skulle vilja påstå att hela grejen med kaffeflickor, liksom handlingen att köpa någon annans kropp (prostitution) är ett utslag av dålig kvinnosyn. Man tycker att man har rätt att köpa en annan människa. Som männen som åker till Thailand och skaffar sig thailändska flickvänner för några veckor (och betalar för allt). Läs Hanne Kjöllers artikel i DN om dem. Gillar den texten fram till stycket där hon hoppar på de svenska feministerna. Varför tycker man alltid att feminister jobbar med fel saker. "Varför kämpar ni inte mot det här i stället?" Min fråga: Varför gör du det inte själv! Tänk om man skulle hoppa på forskare så: "Varför forskar du på botemedel mot HIV, tycker du inte att det är lika synd om de som dör i Malaria?"

Men tillbaka till diskussionen om männens dåliga kvinnosyn. Det spelar ingen roll av vilken anledning kvinnorna säljer sig. Det är ändå dålig kvinnosyn!

Och ja - jag håller med - det finns en enormt dålig manssyn i dag i samhället också! Hela grejen att mannen ska betala. Att det är han som är försörjaren. Att det är hans arbete och status kvinnan får sin status och ställning ifrån (som i Silvias fall). Jag håller med! Men vem är det som jobbar mot det? Inte är det antifeminister som vill förändra könsrollerna. Det är feministerna! Antifeministerna vill ju behålla ordningen! Samtidigt som de klagar på dålig manssyn. Här är ett extremfall av en antifeminists dåliga kvinnosyn och skeva argumentering, läs bara här! Vill man förändra ordningen där kvinnor lever på män så måste man arbeta för ett jämställt samhälle, en jämställd och rättvis arbetsmarknad, där både män och kvinnor får tjäna sina egna pengar, och där båda tar ansvar för hem och barn. Och där det går att förena arbete och familjeliv.

En annan intressant iakttagelse är att när man läser artiklar som den där Camilla Henemark berättar om sitt förhållande för kungen så kommer kommentarerna som ett brev på posten: "Men henne kan man ju inte lita på." "Hon är ju galen!" "Hon knarkar, är psykiskt sjuk, är hemlös..." Jag har hört det så många gånger förr. Minns da Costa-fallet där man inte lyssnade på de prostituerade. Minns Geijeraffären där kvinnorna inte heller ansågs trovärdiga.

Malin Ullgren skrev så bra:

"Är det ”nyviktorianskt”, som John Chrispinsson skriver i en indignerad debattartikel i Svenska Dagbladet (7/11), att invända mot dagens hovkultur? Nej, det är själva hovkulturen, så som den framstår i ”Den motvillige monarken”, som är viktoriansk: religiösa drottningar, ”virila” kungar.

Chrispinsson antyder att biografikällornas vandel är tunga argument mot deras trovärdighet: ”Här finns ett okänt antal kvinnor i fyrtio–femtioårsåldern, bland dem en före detta modell som själv beskrivit sig som hemlös efter sina drogproblem. Deras uppgifter måste naturligtvis få bli offentliga, sedan får varje människa själv göra sin bedömning av trovärdigheten i upphovsmakare och källor.”

Vad betyder den här meningen? Den insinuerar att en före detta fotomodell som haft ett jobbigt liv inte kan vittna tillförlitligt om sina sexuella erfarenheter. Ett klassisk avfärdande, rent av äktviktorianskt.

Snarare ska ”kaffeflickornas” brist på etablering i samhället ses som en viktig ingrediens i deras attraktionskraft på kungagänget. Lättare att skrämma till tystnad, lättare att ”jobba” med över huvud taget. Och som gjorda för att avfärdas som vittnen av en opinion som på något primitivt känslomässigt plan faktiskt inte vill putta pappa från piedestalen."

Men jag tror ändå att något har hänt. Kungen förnekade inte, han förstod att det inte skulle funka. Längre. Och jag tror inte att många verkligen tror på att Camilla Henemark ljuger. Något har hänt. Erik Eriksson skriver bra om detta i DN i dag:

"Något viktigt har ändå hänt sedan 1970-talet. Herrarna är fortfarande av samma sort, men debatten är i gång. De tysta har fått röst."

Det om något vore ett framsteg. Om kvinnornas röster räknades som lika trovärdiga som männens.

Kungen en kvinnotjusare?

2010-11-09T09:49:00.004+01:00

Läser Metro på tunnelbanan i dag och en insändare menar att det bara är kackel i hönsgården kring kungaboken. Kungen följer ju bara en lång tradition som kvinnoglad kunglig kvinnotjusare...

Som om lyckas få kaffeflickor till kalasen är samma sak som att vara en kvinnotjusare? Är det inte precis tvärtom? Att en som inte är kvinnotjusare får köpa sig en kaffeflicka? Nja, kanske inte. Men däremot är det inte ett utslag av någon vidare trevlig kvinnosyn. Malin Ullgren skriver fantastiskt i DN om detta.

"Nej. För vad biografin faktiskt visar är att det inte handlar om en kung med ”hälsosam aptit på livet”, eller vilka fryntliga omskrivningar vi nu föredrar. Det handlar om en grupp män med en extrem social och ekonomisk samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem."

Missa inte Malins utmärkta artikel!

Sanna Lundell skriver om möjligt ännu tydligare vad det här egentligen handlar om:

"Det är tidigt 90-tal. Silvia, allas vår så ståndaktiga drottning Silvia, har tre skolbarn med kungen.

Plikten som mor är naturligtvis givande men samtidigt dränerande. Detsamma gäller plikten som drottning. Båda uppdragen är av dygnetruntkaraktär och Silvia är skittrött på att agera perfekt mamma och perfekt hustru.

Därför bara måste drottningen få slappna av ibland.

Det ordnar Silvias lojala tjejgäng: Kärringtolvan! De drygt 40-åriga småbarnsmammorna är vana partyprissar och vet vart de ska vända sig för att fixa schysta fester. De ringer upp den kriminelle jugoslaviske exboxaren Mille Markovics, jackpot! Kärringtolvan hyr helt sonika Milles svartklubb varje måndag. De beställer mat från en bra restaurang, dricker fin whisky, frossar i champagne och tokar loss i varandras trofasta sällskap. Här får drottningen vara privat, här kan hon släppa garden och sitt kristliga uppdrag som drottning, fru och mor.

Lagom till kaffet vill Silvia ha in ett gäng snygga förortskillar. Hon orkar inte snacka sig igenom en middag med grabbarna, det blir på tok för tradigt, men till kaffet får de gärna dyka upp och förgylla partyt med sina läckra, virila kroppshyddor.

Silvia nöjer sig inte med vad som helst inte, det ska vara nytt, det ska vara ungt, det ska vara fräscht. Det rings således in nya förmågor av Silvias vänner från den Svarta boken. Varje måndag vill Silvia ha det så här. Tjejkväll med dopp i grytan, så att säga."

Läs hela Sannas krönika här!

Kåt, glad och tacksam

2010-11-07T16:18:00.005+01:00

Sista dagen på höstlovet. Mina stackars barn fick en dag ledigt med mig... En dag var de två stora utlånade till kompisar med föräldrar som hade fler semesterdagar kvar än vi - då fritids var stängt i två dagar. Resten av veckan har de varit på förskolan och fritids. Kan inte annat än att le igenkännande åt Karin Magnussons krönika om alla dessa lov i Aftonbladet. Läs här om ni missade! (Malin Wollin skrev också om höstlovet, läs här!)

I går kväll vaknade jag till i soffan och råkade zappa in i filmen Ogifta par - en film som skiljer sig. Kunde förstås inte missa scenen där Peter Dalle föreslår för Lena Endre att hon borde prova att vara lite kåt, glad och tacksam för en gångs skull... Det där har ju blivit en klassiker. Vår bok och den här bloggen har till och med underrubriken Kåt, glad och jämställd. Jag har inget emot att vara tacksam. Jag är tacksam över mycket. Men tacksamheten kan också stå i vägen för de krav man har rätt att ställa. Man ska INTE acceptera orättvisor, ojämställdhet. Oavsett hur mycket i livet man har att vara tacksam för. Om detta skriver vi mycket om i boken - ett helt kapitel heter Kåt, glad och jämställd.

Jag har ju tidigare skrivit om vad jag tycker om den positiva psykologin och attraktionslagen i den här bloggen - jag är ju djupt skeptisk. Inte för att jag inte tror på att tänka positivt och se det man har, men för att det finns en risk att man förlamar kritiken och lägger över ansvaret på individen. Ofta kvinnorna - som är de som oftast jobbar med att försöka vara tacksamma...

Läs gärna vad jag har skrivit tidigare om detta! Här! Och här! Och förstås - läs Barbara Erenreichs bok Gilla läget - om hur allt gick åt helvete med positivt tänkande!

Jenny Sonesson skriver en intressant debattartikel i Aftonbladet om att tacksamma kvinnor inte kommer långt. Jag håller med. Jag har i och för sig varken sett filmen eller läst boken - de är säkert bra båda två på sina sätt. Men jag är trött på det inåtvända, på det egocentriska inåtblickande och på det politiskt passiva, på individualismen och tron att man bara kan förändra sig själv. Historien visar oss att så inte är fallet! Jag längtar efter kollektivism, mer politik, mer strukturella förklaring och mer aktivism. Kanske är det därför jag har kommit att älska twitter - för där ser jag faktiskt en hel del av detta. Mycket politik, ett djup (kan tyckas som en paradox men där finns verkligen ett djup - varje händelse belyses ur så många fler vinklar än i vanliga medier), mycket tyckande och en naturlig och sund skepticism mot allmänna sanniningar, nyandlighet och positivt tänkande som bot mot allt möjligt icke önskvärt. Nu låter jag helt okritisk själv ;-) Det finns säkert en massa baksidor med twitter. Men det finns ingen annan plats där jag får höra åsikter från så många olika håll. Där är verkligen folk inte ja-sägare, där stryker folk inte medhårs och man läser och debatterar gärna med/mot de som tycker totalt tvärtemot.

Men, det var en liten utvikning. Jag ville berätta om den här debattartikeln i Aftonbladet. Tycker att den var väldigt tänkvärd och att den kommer i rätt tid. För jag tror att vi befinner oss mitt i ett skifte. 00-talet var enormt ytligt, individualistiskt, egocentriskt, konservativt. Men vi går mot helt andra tider, det är vad jag tror och hoppas på!

Jenny Sonesson skriver bland annat så här:

"Revolutionärer som Mary Wollstonecraft, Martin Luther King och Lech Walesa var inte tacksamma. Demokratikämpar som jag mött på Kuba, i Vitryssland och i Somalia är inte heller tacksamma. Och det ska vi vara glada över. Forskningsprojektet World Values Survey tyder nämligen på att de viktigaste faktorerna bakom ökad lycka är demokratisering, tolerans, frihet och global ekonomisk tillväxt. Det kan vi inte åstadkomma enbart genom att sitta bakom ett ashrams murar och meditera.

Den optimistiska filosofin har särskilt vunnit anhängare bland kvinnor och det är en feministisk utmaning att bemöta den.

Vi som uppskattar kvinnlig rösträtt är tacksamma över att suffragetterna skrev glödande pamfletter i stället för tacksamhetsdagböcker. Många av feminismens segrar ligger fortfarande framför oss. I Elizabeth Gilberts gurus Indien aborteras till exempel miljontals flickfoster på grund av systemet med hemgift och en skrämmande fjärdedel av världens totala mödradödlighet sker på indisk jord. Helig vrede är en drivkraft som kan ta lyckan i världen framåt snarare än tacksamhet."

Vill tillägga att jag faktiskt är kåt, glad och tacksam - men av en enda anledning kan jag vara det fullt ut: För att vi delar bördor och glädjeämnen, jag och min man. Så visst, kåt, glad och tacksam. Men först kåt, glad och jämställd!

Elin Grelsson är som vanligt briljant. Hon har också skrivit om självhjälpskulturen, om hur vi lägger över ansvaret på oss själva, hur feminismen på många sätt blivit en individualistisk kamp som mer handlar om att vägra vara eller se sig som ett offer (och tävla om vem som är den bästa feministen) än att se strukturer och förtryck och gemensamt jobba mot dem. Läs bara här:

"När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra."

Och:

"Riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer."

Läs hela hennes inlägg här!

Vad säger ni? Är det inte dags för lite kollektivism, aktivism och strukturanalys igen? Och - är ni kåta, glada och tacksamma ;-)?

Ps. Den berömda repliken kan du höra 4.38 in i klippet ovan. Ds.

Vem sköter logistiken?

2010-11-05T12:12:00.003+01:00

Har varit en usel bloggare. Jag är inte värd alla er bloggläsare som så troget tittar in här och möts av... tystnad! Ska bättra mig!

I går var jag på barnkalas och då kom vi in på en diskussion om logistiken i familjen. Hur man får ihop allt? Vem sköter planeringen? Min mamma har i alla år haft en stor tjock kalender där hon för in alla sina aktiviteter och min pappas aktiviteter. Hon har också koll på en del av våra (barnens) aktiviteter - om vi ska resa bort, om vi ska ha fest eller fyller år eller har namnsdag och så vidare. Min pappa har också en kalender, men han skriver bara upp sina aktiviteter. Han har ingen aning om vad min mamma håller på med. Eller om jag ska resa bort med min familj till exempel. Rätt typiskt.

Hör många familjer där det är mammorna som sköter logistiken. Det är hon som är projektledare. Till viss del är jag det också. Det är ofta jag som löser olika logistiska problem när någon ska hämta och det krockar och man får be någon kompis förälder hjälpa till och skjutsa det andra barnet. Och det är oftast jag som löser de lediga dagarna på skola och förskola. Min man hade till exempel inte en tanke på att det var höstlov nu och att fritids var stängt två dagar.

Men om man bortser från det så tycker jag ändå att utvecklingen för oss har gått rejält framåt. Vi är nästan, nästan jämställda när det gäller logistiken och det tack vare våra Iphones och våra kalendrar i datorn. Vi bjuder in varandra till varandras aktiviteter, så han vet alltid vad jag gör (alltså utanför arbetstid) och jag vet vad han gör. Det betyder att vi väldigt sällan råkar ut för krockar där vi båda lovat bort oss. På samma sätt läser vi båda veckobreven, ungefär varannan gång. Om han dyker på något viktigt datum skriver han in det direkt i sin kalender och bjuder in mig (för er som inte vet, det heter så, att man bjuder in den andre till sin aktivitet och så får man acceptera eller avböja).

I våra kalendrar står förstås alla gympapåsar, skogsdagar, utflykter på dagis, föräldramöten, fotboll, handboll, ridning och alla barnens aktiviteter (med påminnelser på morgonen). Också påminnelser om att köpa present till barnkalaset dagen efter. Ingen kan komma undan med att den inte visste att sonen skulle ha med sig matsäck eller att fritids stänger klockan 16.

Jag är verkligen glad över denna utveckling och tackar tekniken! För jag tror att just projektlederiet och logistiken är en av de punkter där många faller i könsrollsfällan. I alla fall hemma hos oss. Och nu är det till stor del löst. Vi har båda koll, vi tar båda ansvar - vi delar på ansvaret.

En annan positiv effekt av vårt system är att jag bokar in mer egna aktiviteter. Jag, liksom många småbarnsmammor, har varit rätt dålig på att boka in saker för mig själv tidigare. Förr pratade jag med någon kompis, vi halvbokade något vi skulle göra och så skulle vi gå hem och stämma av med våra respektive och så skulle vi bestämma på "riktigt" sen... Men det där sen tenderade att rinna ut i sanden. I dag skriver jag in direkt i Iphonen - jag ser ju på en gång om det krockar med något annat - och skickar till min man. Och då är den tiden tagen.

Vad säger ni? Känner ni igen er? Vem sköter logistiken och planeringen hemma hos er?

Den gastrosexuella mannen?

2010-10-27T14:36:00.003+02:00

Det är mycket snack om den gastrosexuella mannen nu. Han som gärna står i köket och lagar mat. Det nya mansidealet. Det låter nästan som att männen har tagit över köket och matlagningen...

Men. I verkligheten ser det förstås inte ut så. Visserligen har vi mest män bland de framgångsrika kockarna och i kocklandslaget. Och det är säkert så att många män lagar de där exklusiva måltiderna hemma (och får kredden för det också). Men vardagsmaten är det fortfarande kvinnorna som står för.

I vår bok Skriet från kärnfamiljen refererade vi till en undersökning från 2006 som gjordes av Coop som visade att 70 procent av vardagsmaten lagades av kvinnorna. Männen lagade 17 procent. De resterande 13 procenten lagade barnen (!).

Man tänker att det kanske har hänt något sedan dess, särskilt med tanke på alla skriverier om den gastrosexuella mannen. Men nej, inte så mycket har hänt. Enligt en alldeles färsk undersökning från Familjeliv.se står mamman vid spisen dubbelt så ofta som männen. 6 av 10 dagar är det mamma som lagar maten. Dessutom ansvarar 7 av 10 mammor för matinköpen.

7 av 10 mammor vill vara hemma mer med barnen och varannan mamma tror att fler skulle vara hemmafruar om möjligheten fanns. (Andelen är högre bland yngre mammor, precis som jag skrivit om tidigre).

Det positiva är att majoriteten, 57 procent, anser att papporna tar ett större ansvar för barnen än tidigare. Härligt att det går framåt! (Trist bara att 43 procent tydligen upplever att det inte har hänt något eller att det går bakåt...)

Rapporten bekräftar också hur tufft det är för den ensamma mammorna. Varannan oroar sig ofta eller ständigt över sin ekonomiska situation (bland gifta mammor är siffran 15 procent...).

Jag hoppas att människor förstår sambandet mellan de ensamma mammornas tuffa vardag och hur mycket eller lite jämställdhet vi har i vårt samhälle. Lever vi jämställda medan vi är ihop minimerar vi inte bara risken för skilsmässa, utan minimerar även risken för att leva fattig som ensamstående. En kvinna som tagit det mesta av ansvaret för barnen, större delen av föräldraledigheten, jobbat deltid, tagit vabben har förstås inte hunnit komma upp i lön på samma sätt som en mamma som delat.

En pappa som varit jämställd inom förhållandet har säkert dessutom större tendens att vara mer jämställd även efter skilsmässan. Även om jag vet många män som blivit jämställda först efter skilsmässan. På samma sätt som jag vet många män som totalt skitit i ansvaret efter skilsmässan, eller bara velat ha det på sina villkor - och samtidigt som jag vet fall där mamman velat ha allt under förhållandet och efter separationen försöker roffa åt sig så mycket som möjligt då också.

Jämställdhet skyddar alltså inte bara mot sämre ekonomi efter skilsmässan, det skyddar också pappan mot mammor som velat ha allt under förhållandet och som inte är beredda att dela med sig efter separationen.

Här kan man läsa mer om rapporten.

Hillevi om fetmaoperationer

2010-10-27T10:22:00.002+02:00

Hillevi Wahl skriver en bra text i dag i Metro om att fetmaoperationer. Att det egentligen inte löser problemen. Att ett missbruk lätt går över i ett annat.

Läs här!

Missa inte heller hennes blogg.

Min kamp är inte er

2010-10-25T11:04:00.002+02:00

Hinner inte göra något längre inlägg nu, så därför ber jag er läsa Elin Grelssons utmärkta krönika: "Min kamp är inte er." Om att främlingsfientliga krafter utnyttjar jämställdhetens retorik. Jag har tänkt på det också, särskilt nu kring valet då SD ofta sa sig slåss för kvinnors rätt att inte bli våldtagna... av invandrade män... Nej, jag betackar mig för deras "hjälp" och "stöd".

Så här skriver Elin till exempel:

"I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet."

Läs hela texten här!

Är manligheten en folksjukdom?

2010-10-22T10:45:00.006+02:00

Först några svar till kommentarerna till mitt förra inlägg (visst är hon häftig?):

Jo, hon är sexig! Många människor är sexiga. Med kläder eller avklädda. Grejen är att hon inte klär av sig kläderna för att vara sexig.

Anna ifrågasätter om det är feminism. Jag skulle säga att det förstås är större än feminism och berör det hon skriver, inre frid, självförtroende och så vidare. Men det är också en del av feminismen. Jag tycker att detta är ett exempel på en kvinna som får uppträda på samma villkor som en man. Hon får skoja, hon får vara grotesk. Hon behöver inte vara sexig. Hon tar för sig, det är hon som driver med publiken.

Feminism betyder att man anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Ekonomiskt, socialt, politiskt. Och att man inte tycker att det är uppfyllt i dag.

För att uppnå det behöver vi fler sådana här uppträdanden, fler sådana här kvinnor. Vi behöver också fler män som vågar vara svaga, prata känslor. Som någon nyligen skrev på twitter, uppgradera ordet flickpojke. Alla som utmanar och tänjer på könsrollerna bidrar till att göra världen större.

Därför tycker jag att debatten som pågår nu om männen, manligheten och rätten att vara svag är så viktig. För alla, framför allt pojkarna/männen men också för mig som feminist.

Här är några röster från debatten:

Unni Drougge har skrivit om myten att det är kvinnornas fel att män är macho – för att kvinnorna väljer machotyper och att ingen kvinna vill ha en "snäll" man. En vanlig uppfattning och ett ofta tilltaget argument bland antifeminister. Läs till exempel vad Unni skriver här:

"Men jag vidhåller att snälla män lider på samma sätt som kvinnor i en kultur där män premieras för råhet och inte tillåts vara “svaga”. Det tråkiga är att snälla män sällan tar sig ton mot det machoinfluerade kollektivet. För när de gör det blir de hånade och kallas kärringar.

Det paradoxala är fallet med Göran Lindberg som tog parti för kvinnorna och därför fick öknamnet Kapten Klänning. En ulv i fårakläder, visade det sig. Men kvinnorna älskade honom och lyssnade andäktigt till hans vackra tal, tills hans rätta färger uppenbarade sig. De allra flesta kvinnor vill nämligen ha snälla män. Det betyder inte toffelhjältar. Det betyder bara att män som är ömsinta, lyhörda och står i kontakt med sitt känsloliv är attraktiva. Dessa drag, som kvinnorna uppskattar, vet dessvärre de själviska männen att dra växlar på.

Fråga vilken dam som helst som haft ihop det med en skitstövel, kanske rentav en våldsam skitstövel, vad hon gick igång på hos honom. Inte fan var det att han psykade ner henne och betedde sig som ett as. Det kom först senare, efter att han trollbundit henne med att spela upp en bländande teaterföreställning om sina sårbara och mjuka sidor. En riktig softie. En sån som kvinnor faller för. När han fått henne att ta det avgörande steget – hopflytt, graviditet eller äktenskap – då är showen över. Det är därför skitstövlarna har så bråttom i förhållandet: de ids inte spela teater för länge. Och kvinnan blir smickrad av de fagra löftena. Sedan undrar hon förtvivlat vart den där snälla snubben tog vägen och varför hon alltsomoftast står öga mot öga med en varulv. Hon gör allt för att locka fram den mjuka killen igen. För det var den hon blev kär i.

När sjyssta killar klagar på att tjejer vill ha machotyper och ser ner på “flanellpittarna”, då är det bara en undanflykt. Vad de hyggliga karlarna istället borde göra är att våga gå ur brödraskapet och bilda det goda exemplets makt, bli nya manliga förebilder. För vad är det som är så hemskt med att bli kallad fitta?"

Jens Klitgaard har skrivit en viktig text i Ottar:

"Det pratas sällan om manlighetsrelaterad död, ändå är det exakt vad det handlar om. I medierna får vi bilden av att kvinnor blir sjuka och mår dåligt av att bära upp samhällets ideal om hur en kvinna ska vara och se ut. Men hur påverkar manlighetsidealet männens hälsa?
Världsomspännande statistik visar på riktigt allvarliga konsekvenser, och detta nästan oberoende av det enskilda landets materiella välstånd. Myten om att en man ska »leva hårt och dö ung« verkar tyvärr stämma, men det är skillnad på att födas till man och att vara manlig enligt normen om vad som anses manligt, och det är just manlighetsidealet som är problemet. För även om det skiljer sig åt beroende på tid, kultur och klass, så står det »manliga« alltid i motsats till det som anses feminint. Och troligen är det mäns rädsla för att vara feminina som hindrar många från att ta till sig en mer hälsosam livsstil."

och:

"Det är dags att börja kalla manlighetsidealet för en folksjukdom. 2007 dog 3 140 fler män än kvinnor i åldrarna 15-64 i Sverige, det motsvarar ungefär antalet människor som under samma år dog på grund av prostata- och livmodercancer. På varje löpsedel borde det stå »Manlighet – farligt för hälsan«. Men verkligheten är omvänd, fokus ligger mestadels på kvinnors ohälsa.
Fler kvinnor än män söker sig till vården, vågar prata om sina känslor, har en nära vän. Kvinnor tar hand om sig på ett annat sätt än män och det är ett accepterat beteende i deras omgivning. En man ska istället klara sig själv. Statistiken talar dock sitt tydliga språk – män klarar inte sig själva, de dör.
På samma sätt som vi tar till oss nya kunskaper om hur man förebygger de stora folksjukdomarna borde vi satsa på insatser för att förändra manlighetsidealet, och sluta låta det skörda människors liv. En bra karl reder sig inte själv."

Från bloggen Glitterfittorna:

"Mansrollen är så här stor" sa en barndomsvän till mig en gång, och höll upp två fingrar med några millimeters luft emellan. För hans skull (inte bara för min egen, för visst har jag som kvinna mycket att vinna på det) önskar jag det avståndet kan öka med åtminstone några centimeter. Drömmen, antar jag, är att det inte ens ska spela roll."

Boggen Oxymandias Suspensoar skriver något mycket viktigt:

"Jag ser ingen poäng i att jämföra offerskap mellan pojkar och flickor, inte ens för att skapa debatt. Om vi som vill förändra det förlegade och hitta en ny väg för könsrollerna börjar ett skyttegravskrig sviker vi de som vi egentligen vill värna."

Nej, jag håller med. Det är därför jag blir så frustrerad över alla antifeminister som lägger ner all sin tid, sin energi och sitt hat på att sätta dit feminister. Jag undrar: Vad gör de för killarna som feministerna "glömmer bort"/"skiter i"? Och det är samtidigt en underlig (och förödande) logik att om man inte kämpar för rättvisa åt alla samtidigt så får man inte göra det alls! "Forskar du bara på cancer? Tycker du inte lika synd om de som får hjärtinfarkt?" "Har ni hjälpprojekt i Etiopien? Men barnen i Afghanistan då?"

Det listiga med feministers kamp är att om det blir mer jämställt för kvinnorna så blir det automatiskt mer jämställt för männen! Om kvinnor får större möjligheter och högre lön på arbetsmarknaden så får männen mindre försörjningsbörda och i förlängningen mer tid och närhet till sina barn och – om det blir skilsmässa betydligt mindre risk att förlora vårdnaden om och umgängesrätten med sina barn. Ja, jag kan hålla på i all oändlighet men ni kanske fattar vad jag menar.

La Clique

2010-10-21T11:31:00.006+02:00

Jag har varit en usel bloggare på sista tiden. Kan bara förklara det med att jag haft mycket på jobbet, mycket i livet överhuvudtaget och inte så där jättestor lust – trots en massa roliga och intressanta debatter värda att kommentera och tycka till om.

Jag har egentligen inte tid att blogga nu heller, så i stället ska ni få en liten film att titta på. Helt fantastiska, skickliga, charmiga Ursula Martinez från showen La Clique (tack till mina medarbetare som visade mig den):

Det här är vad jag skulle vilja kalla feminism i praktiken. Vad tycker ni?

Jag på bokhora

2010-10-18T11:05:00.001+02:00

I dag är jag intervjuad på Bokhora. Läs här!

Killar och självmord

2010-10-15T10:05:00.002+02:00

Ingen har väl missat att vi hade ett på nätet direktsänt självmord nyligen. En ung man, bara 21 år, riggade sitt självmord framför kamerorna och chattade in i det sista. Jag var inne och läste hela tråden på Flashback, hans kommentarer och de andras kommentarer. Det var förstås fruktansvärt. Som vanligt på Flashback råder en hård ton, en tuff jargong som i detta fall var direkt dödlig. Fega anonyma röster som häver ur sig knäppa grejer. Internet har blivit så mycket bättre sen fler kom ut ur anonymiteten. Man ska kunna stå för det man skriver, om alla skrev under sitt eget namn skulle tonen här inne vara mycket bättre.

Såg Debatt i går på SVT om självmordet och det var ju ett skämt. De som diskuterade visste inte vad de pratade om. Flera verkade tro att det bara är ungdomar som är ute på nätet och som vanligt framfördes åsikten att internet är en farlig plats. Att "ungdomarna" vänder sig bort mot nätet i stället för att vända sig till någon i "verkligheten". Man skiljer på kommunikationen på nätet och den i "verkligheten". Som om den i "verkligheten" skulle vara mer verklig och bättre (något jag inte tror ett dugg på). Och så kom förslaget om att vuxna skulle "nattvandra på nätet"... vara där de utsatta ungdomarna håller till... Vilken verklighet lever de i egentligen? Jag är vuxen, jag är här på internet! Jag vet massor av vuxna som är på internet. Vilka är det egentligen som befolkar Facebook? Tror väldigt många vuxna. Det går inte att "nattvandra" på nätet. Man måste ha ett genuint intresse av att vara på internet för att kunna hitta till sådana här diskussioner som den på Flashback. Det skulle inte någon "vuxen" som inte är intresserad av internet kunna. Jag lovar att flera av de som skrev på Flashback den kvällen då 21-åringen tog sitt liv var vuxna. Vi ska inte skylla detta på ungdomar.

En annan sak som slog mig när jag läste den råa jargongen i tråden på Flashback ("du är för feg, du kommer aldrig att göra det" och "kan du komma till skott snart, jag måste till jobbet...") är att det här är den manliga könsrollen i sin kanske sämsta form - att vara tuff, "klara av" att ta livet av sig, inte visa känslor, ha en rå jargong mot varandra. Och vi såg vad den ledde till. En stor tragedi för både mannen som dog och hela hans familj och alla hans vänner.

Många tror att feminism handlar om att göra det bättre för kvinnor. Att feminister som kämpar för att lösa upp könsrollerna inte bryr sig om männen. Men det gör vi i allra högsta grad! Jag har tre barn. Två flickor och en pojke. Jag har alltid sagt, flera gånger här på bloggen, att jag är mer orolig för min sons framtid än vad jag är för mina döttrars. Jag ser ju hur betydligt mer begränsande den manliga könsrollen är. Det är pojkar som får sämre betyg i skolan. Det är pojkar som drabbas av våld när de springer ute på kvällarna (av andra män), det är pojkar/män som råkar ut för olyckor och det är män som tar livet av sig.

Anders Kilander skrev en bra text om detta i Expressen i går.

Så här skriver han bland annat:

"Män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer. Så när pojkar och karlar råkar bli just offer, för sin egen eller andras svaghet, så väljer vi att ignorera dem. Det är lättare om vi behåller uppdelningen. Trots att machomyten oftare skadar män än den skadar kvinnor."

och:

"Om jag kan komma på en enda anledning till att killar tar sitt liv oftare än tjejer så är det följande: det enda som är mesigare än att ge upp livet är att misslyckas med att ge upp livet.
Förresten, det kan ju vara så att männen, killarna, gubbarna mår mycket sämre än kvinnorna. Att det är därför som män missbrukar mer, slåss mer, självmördar mer och sköter sig sämre. Det kan vara så. Men det är nog bäst att jag inte säger det högt. För då är jag ju svag, ett offer, en mes."

Läs hela debattartikeln här!

Mer om superfarsor

2010-10-08T11:16:00.002+02:00

Linus Fremin - som jag gärna skulle ha i min blogglista, men som av någon outgrundlig anledning inte fastnar - har också skrivit om Erik Ullenhags epitet Superfarsa. Så här skriver han bland annat:

"Men grejen är ju att kvinnor aldrig får kredd för att de tar sitt föräldraansvar. Det ses som självklart. Och om de vågar tänka på karriären så får de skit för det.

En man som tar hand om sina barn är däremot någon sorts hjälte.

Det är jävligt tröttsamt och respektlöst mot alla de kvinnor som i hundratals år har offrat sig själva, sin tid och sina karriärsmöjligheter för att ta hand om barn och hem så att mannen kan göra vad fan han vill.

Det är svårt att vara förälder, ännu svårare att kombinera det med en karriär. Men för de flesta som vill ha tak över huvudet och mat i magen är det nödvändigt. Det gör de flesta. Det finns inga superkrafter involverade i det.

Det är bara vanligt jävla levande.

Det är jättefint att Erik Ullenhag är en pappa som tar ansvar och inte hindrar sin frus karriär bara för att få ha sin egen. Kanske är han ett föredöme när det fortfarande finns så få pappor som gör samma sak.

Men det är bara idiotiskt att göra varje man som tar sitt självklara föräldraansvar till världens bästa, när kvinnor har gjort just det sedan dinosauriernas tid utan några jävla supertitlar."

Läs hela här!

Och missa inte Tinnis debattartikel i Aftonbladet på samma tema.

Tusen gånger starkare

2010-10-06T21:05:00.005+02:00

För några veckor sedan såg jag en förhandsvisning av filmen Tusen gånger starkare. En film om könsroller och hur det drabbar individer, som utspelar sig i skolan. I går debatterades filmen på SVT Debatt. Det blev ingen vidare diskussion om hur man ska komma åt dessa begränsande roller. Tvärtom var det flera där som ifrågasatte om det över huvud taget är sant att vi behandlar varandra olika beroende på kön.

Jag blev väldigt berörd när jag såg filmen. Tyckte att den på många bra sätt visade på hur det kan se ut när män tar plats på tjejers bekostnad. Samtidigt var jag lite kritisk. Filmen var väldigt överdriven och svartvit. Och jag saknade pojkarnas utsatthet. Nu var det några tuffa killar som tog all plats. Från tjejerna, men också från många av de andra killarna - men de killarna kom inte fram i filmen. Här var det bara tjejerna som var utsatta, på olika sätt. I verkligheten drabbas ju killarna också, på andra sätt. Det är inte lätt att leva upp till förväntningarna som finns på killar.

Med det sagt var det ändå en helt okej film. Bra unga skådisar. Bra exempel på hur tjejer får städa upp efter killar. Hur killar breder ut sig. Och hur utmanande det är med tjejer som tar plats.

Sedan tidigare vet vi genom forskning att flickor får mindre uppmärksamhet och mindre tid att prata i klassrummet (man har filmat och klockat under lektionerna). Flickor får och accepterar rollen som ordningsskapare, det klassiska exemplet är att sätta en lugn flicka mellan två stökiga pojkar. Pojkar får mest uppmärksamhet av lärare, enligt en SOU-utredning från 2009. Fler flickor mår också sämre och har låg självkänsla, visar samma undersökning.

Jag blir därför upprörd över att det sitter en massa människor i tv och pratar om att "vi tror inte att det är så här", "det där stämmer inte", "jag tycker inte att det är så". En lärare har inte sett filmen, "men fattar vad den går ut på". Hon känner inte igen sig. Nej, är det så konstigt? Om hon hade förstått att flickor och pojkar behandlas olika hade hon kanske inte gjort det. Och ja, jag håller med henne om att det finns massa andra faktorer som också spelar in. Klass. Etnicitet. Ekonomi. Föräldrarnas utbildningsnivå. Ja, säkert en massa till.

Som genusvetaren i programmet påpekade handlar det om kunskap, om forskning. Det finns massor av studier om hur flickor och pojkar behandlas annorlunda från att de föds tills de dör.

Även om filmen var överdriven, stämmer grundtesen. Enligt utredningen från 2009:

"Flickor känner sig mer utsatta än pojkar för i stort sett alla former av kränkningar i skolan. Pojkar framstår som mer aktiva än flickor när det gäller att behandla andra illa. Språket kan användas för att upprätthålla maktförhållanden som råder mellan olika grupper av människor. Ord som ”hora”, ”bög” eller ”kärring” kan användas för att förtrycka genom att anspela på att en grupp människor är mindre värd. Sexualiserad mobbning kan även bestå av olika former av fysiska övergrepp."

Och:

"Generellt gäller att pojkarna pratar mest i klassrummet och får mest uppmärksamhet av pedagogerna. Flickorna är i allmänhet tystare, och tilldelas och accepterar rollen som ordningsskapare. Att få komma till tals och bli lyssnad på har stor betydelse i det sociala livet. Att inte ge en person utrymme att uttrycka sina åsikter är ett effektivt sätt att inskränka hennes inflytande. Det är svårt att veta vilka konsekvenserna blir i vuxenlivet av att flickor fortfarande i dagens skola verkar socialiseras in i rollen som tysta och snälla ordningsskapare, medan pojkar i högre grad tillåts busa och ifrågasätta, avbryta och ta ordet från andra samt ibland även utsätta flickorna för kränkande tillmälen. Kan grunden till unga kvinnors sämre självkänsla åtminstone delvis ha sin grund i den ojämlika situationen i klassrummet?"

Och så till Pär Ström som när Kitty Jutbring pratade om att flickor kände press att se bra ut svarade att: "Det är väl bara att låta bli. Vem tvingar dem?" Så här står det i SOU:n, bland annat:

"Flera studier har visat att flickor oroar sig mer för sitt utseende och sin kroppsvikt än pojkar. Flickors kroppsbild och självkänsla försämras i samband med puberteten."

Och till sist. I dag skriver komikern Nour El-Refai en upprörd och känslosam debattartikel om detta på Newsmill. Jag förstår hennes ilska (även om jag inte tycker att motståndarna måste hålla käften):

"Filmen "Tusen gånger starkare" handlar om förtrycket mot flickor i skolan och är bland det bästa jag sett. Men när filmen diskuteras på SVT Debatt förnekar debattörer verkligheten för alla småflickor. "Manshatare" hörs det någonstans ifrån när det är uppenbart att det handlar om kvinnohat. Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga?"

Ps. Och till alla dem som nu kommer avfärda den här SOU:n som ett resultat av feministetablissemangets maktställning i Sverige: Den tar upp orättvisor åt båda hållen! Till exempel tar den upp problemet att pojkar får lägre betyg än flickor. Så här skriver man till exempel i pressmeddelandet när SOU:n presenteras:

"I genomsnitt har flickor 10 % bättre betyg än pojkar, en skillnad som varit konstant åtminstone under 20 års tid. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom idrott och hälsa. Pojkar hoppar också av gymnasieskolan oftare än flickor, och lämnar oftare skolan utan fullständiga betyg.

- Det här har naturligtvis stor inverkan på elevernas framtid. Det är inte alls bra att pojkarnas relativt sett sämre prestationer diskuteras så lite. Skolan måste bland annat bli bättre på att uppmärksamma konsekvenserna av pojkarnas senare biologiska mognad, menar Anna Ekström."

Tinni om ministrar och superfarsor

2010-10-06T20:08:00.004+02:00

I går ringde Newsmill och ville att jag skulle skriva en debattartikel med utgångspunkt från en av de nya ministrarna. Jag skrev, men utgångspunkten höll inte så vi bestämde oss för att lägga ner.

I dag skriver Tinni om en annan av de nya ministrarna - Erik Ullenhag, som utmålats som superfarsa i Aftonbladet.

"Det blir superjobbigt – men din plats i regeringen är viktig för alla Sveriges småbarnsföräldrar."

Läs hela här!

Bra jobbat Tinni!

Elisabet Höglund om hemmafrudrömmarna

2010-10-05T17:19:00.006+02:00

Elisabet Höglund skriver i dag om hemmafrudrömmarna i Aftonbladet:

"När jag smakar på ordet hemmafru, går det kalla kårar längs ryggraden.

Jag minns omedelbart min mors ständiga klagan över att hennes påtvingade hemmafruroll hindrade henne från att förverkliga sig själv och att hennes barn var orsaken till att hon inte fick förvärvsarbeta.

Hur många döttrar har inte levt med dessa bittra och missnöjda hemmafruar till mödrar? Att vara hemmafru var för många kvinnor detsamma som att vara dömd till livstids straffarbete. Nästan inga barn har heller i efterhand tackat sina mammor för att dessa stannade hemma. Det var självklart på den tiden. Vem brydde sig förresten om kvinnorna och deras hemliga yrkesdrömmar?

Det är 50- och 60-talen jag talar om, hemmafruns storhetstid i Sverige, en tid som de flesta av oss kvinnor, som slagits för jämställdhet, lika lön och rätt till barnomsorg aldrig skulle vilja ha tillbaka."

Men invänder ni. Det är ju inte samma sak! De som drömmer om hemmafrutillvaron i dag VILL ju det. Det är inte ofrivilligt! Alla måste ju få göra som de vill. Ska de inte få bli försörjda om de nu vill det?

Som sagt. Visst är det så att de som vill bli försörjda måste få bli det. Men vi måste få prata om konsekvenserna av det valet. Och då menar jag inte enbart konsekvenserna för varje enskild individ, utan för samhället i stort.

Att vi just nu – i dessa finanskristider – har en hemmafrubacklash är inte särskilt konstigt. Mode/trender följer ofta politiken/utvecklingen i världen. När det är brist på män (antingen ute i kriget, eller dödade i kriget) då blir det modernt med den arbetande kvinnan – tänk 30-, 40-talet och alla käcka kvinnor i välsvarvade dräkter! Sen när männen kommer tillbaka från kriget, och behöver få tillbaka sina jobb – ja, då blir det mode att vara hemmafru (tänk 50-, 60-talet). Sedan när välfärden ska byggas och det blir arbetsbrist, ja då är både invandrare och kvinnor plötsligt välkomna! Tänk senare 60- och 70-talet.

Man ska inte tro att vi människor står helt fria och väljer helt fritt. Vi är sociala djur som följer med i strömmen. Jag lägger inte någon värdering i det, jag bara konstaterar att det är så.

Nu är det brist på jobb, då är det igen modernt för kvinnor att vara hemma (och invandrare är uppenbart inte längre lika välkomna – se bara på SD:s framgångar, "de tar våra jobb").

Elisabet skriver så här:

"Efterfrågan på arbetskraft är lägre än på 60-talet. Särskilt svårt är det för ungdomar. Då faller det sig kanske naturligt att unga kvinnor börjar fundera på att gå tillbaka till hemmet? Föräldraförsäkring och barnbidrag finns ju också där som säkra ekonomiska grundplåtar."

När vi böjer oss för de här krafterna så är vi också med och skapar framtidens samhälle. När vi inför vårdnadsbidrag så öppnar vi upp vårdnadsbidraget som en möjlig, om än väldigt ynklig, försörjning för framför allt kvinnor som inte kommit in på arbetsmarknaden. Och det blir ännu svårare att komma in. Och så blir det en ond cirkel. För att ta ett exempel.

När vi börjar idealisera hemmafrun och stannar hemma allt längre (och samtidigt låter männen stå för förvärvsarbets- och försörjningsbördan) så målar vi in oss i ett hörn. Som jag har skrivit tidigare. En man som har en hemmafru konkurrerar ut alla kvinnor som vill ha samma jobb/yrke som han. Vi könssegregerar arbetsmarknaden än mer (den är redan enormt könssegregerad, mycket mer än vi tror, i Sverige). Vissa kvinnodominerade yrken får högre kostnader för långa föräldraledigheter, mycket vabb och deltid. Medan mansdominerade yrken kan köra på som förr – och där blir en kvinna bara ett störande moment. Jämför med Island där man införde en tredelad 9 månader lång föräldraförsäkring, 3 till pappan, 3 till mamman, 3 valfritt. Nästan omedelbart efter reformen tog alla pappor på Island ut 3 månaders föräldraledighet. Och genast upptäckte mansdominerade arbetsplatser som till exempel brandkåren att de var fick högre kostnader och mer administration – sånt som var vardag för vården.

Varför anställa en kvinna som i bästa fall bara behöver göra hälften där hemma? Om man kan få en man som behöver göra noll där hemma? Vem väljer du? Företagen väljer män framför kvinnor.

Nu klarar sig kvinnor rätt bra ändå, för att de ofta har högre utbildning och inte konkurrerar med männen, utan med andra kvinnor (eftersom kvinnor och män oftast väljer olika branscher).

Om vi skulle göra allvar av våra hemmafrudrömmar skulle arbetsmarknaden bli ännu mer orättvis, ojämlik och könssegregerad. Och till slut skulle många av de som till en början stannade hemma frivilligt inte ha någon möjlighet att komma tillbaka.

Så här avslutar Elisabet:

"Men tänk er för, tjejer. Att vara hemmafru och inte ha något jobb är detsamma som att inte heller ha någon sjukpenninggrundande inkomst. En hemmafru får heller inga pensionspoäng, eftersom hon inte arbetar. Och vad händer, om gubben tröttnar och hittar en ny kvinna? Jo, skilsmässa förstås. Då står hemmafrun där, ensam, utan utbildning och utan jobb. Lyxtillvaron som hemmafru är ett minne blott – om den överhuvudtaget fanns.

Många kvinnor har för övrigt sen lång tid tillbaka löst ”hemmafruproblemet” genom att arbeta deltid. I dag arbetar 41 procent av svenska kvinnor deltid. I vården är hela 85 procent av kvinnorna deltidsarbetande. Så många kvinnor har egentligen aldrig på allvar lämnat hemmet. Men med sitt deltidsarbete har de ändå en fot på arbetsmarknaden. Som hemmafru har de ingen fot alls."

Hets mot homosexuella på skolgården

2010-10-04T14:32:00.003+02:00

Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm har skrivit en viktig debattartikel på Newsmill. Deras undersökning visar att många barn har en negativ attityd mot homosexuella. På skolgården flyger ord som bög och lebb – i nedsättande mening. Och det blir värre och värre med åren...

"36% av nioåringarna säger att orden "bög" och "lebb" används som fula ord i skolan, och sen stiger procentantalet för varje årskull upp till 14 där 70% säger att dessa ord används nedsättande i skolan. Sju av tio!"

Läs hela här!

Bokcirkelbok!

2010-10-04T13:48:00.002+02:00

Det här var ju trevligt! Att min bok blir tipsad som bokcirkelbok!

Jag var faktiskt inbjuden en gång till en bokcirkel där de skulle diskutera Skriet från kärnfamiljen. Det var väldigt intressant! Egentligen skulle man ha en bokcirkel om boken man skrivit INNAN den går till tryck. Då skulle man verkligen kunna jobba vidare på vissa stycken och kanske korta i andra. Skriva om vissa. (Tro mig, man behöver alltid jobba mer med en bok, det är ett evighetsjobb...) Man skulle be en grupp opponera på boken några veckor innan den går till tryck. Risken är väl att man får så jobbig kritik att man inte sen törs publicera den... Det är mycket läskigare än vad man tror att ge ut en bok.

Sexualintrig?

2010-09-30T21:32:00.003+02:00

Ibland undrar man om utvecklingen går framåt eller bakåt. Just nu känner jag att mycket går bakåt. Vi lever i en stockkonservativ tid med rasistiska inslag och det gör mig rätt nedslagen.

Mordet på Elin Krantz har berört mig, liksom många andra, de senaste dagarna. Det är fruktansvärt det som hänt.

Extra otäckt är de händelser som sägs ha inträffat innan. Hon sitter på spårvagnen och den nu misstänkte mördaren närmar sig henne. Den här situationen är en som de flesta tjejer/kvinnor som rört sig ute kvällstid känner igen. Och som man har varit med om ett otal gånger. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt nattbuss eller tunnelbana hem lite berusad och stirrat ner i golvet och dragit jackan eller koftan runt mig för att inte visa hud, suttit stilla för att inte dra blickarna till mig - känt mig utsatt. Och ändå. Så många gånger som jag har blivit antastad. Fulla killar som kommit fram, velat snacka, tafsa, ragga. Och det gick sällan att säga nej tack - då blev de arga och man kallades för hora eller nåt annat (konstigt logik det där). Hur många gånger som helst. Från mina första trevande utekvällar som 14-15-åring till strax innan jag fyllde 30.

I dag är jag 38 och trebarnsmamma och inte ute särskilt ofta. Och när jag är det så drabbas jag sällan. Hade nästan glömt bort hur det var, hur det kändes. Men så läste jag det här blogginlägget av Elin Grelsson och jag slungades tillbaka tio-15 år i tiden. Det var precis så det var! Och det är så tydligt att Tommy Lindström inte fattar! Han är precis som lärarna i skolan som tröstade en med att killen nog var kär i en om någon kille hade slagit, dragit i håret eller tafsat...

Läs hur underbart Elin smular sönder hans "sexualintrig":

"Det handlar inte om en sexualintrig. Det bottnar i ständiga trakasserier mot kvinnor i det offentliga rummet. Inga trevliga närmanden och lyssnande efter signaler, utan män som tar sig rätten att tjata, tafsa, kommentera och göra intrång i personlig integritet gång på gång. Jag har pratat med många killkompisar som ställer sig helt oförstående till min utgångsavog. De har aldrig känt sig utsatta, de dansar härjigt och glatt i timtal och sätter sig sedan på spårvagnen hem och kanske somnar på vägen. Jag kan bli så sanslöst avundsjuk på deras oproblematiska förhållningssätt till utelivet."

Dömer jag?

2010-09-30T21:19:00.003+02:00

Varje gång jag skriver om att någon undersökning visar att en massa kvinnor vill bli hemmafruar och jag varnar för den utvecklingen får jag en massa kommentarer om att jag bara borde acceptera att de vill det, låta dem va, stiga ner från mina höga hästar, sluta tro att jag vet bäst...

För det första. Jag har aldrig förespråkat en lag som förbjuder någon att vara hemmafru! Var det om ni vill! Jag är jämställdhetsdebattör, det är min roll att lyfta upp frågor som rör jämställdhet och visa på konsekvenserna av ojämställda val.

Det intressanta här är inte att 70 procent kvinnor säger sig vilja vara hemmafruar. Det intressanta är att det alltid är kvinnor man frågar. Och man frågar aldrig följdfrågan: Vill du fortfarande vara hemmafru om det innebär att du kommer att vara beroende av en man, ha svårt att sen komma ut på arbetsmarknaden, om du ändå kommer ut, få sämre löneutveckling och en riktigt pissig pension. Den frågan ställer man aldrig. Man frågar heller aldrig män om de skulle vilja bli försörjda. Jag vet rätt många män som blir försörjda av sina fruar/sambos/flickvänner. Men de tar inte automatiskt på sig ansvaret för hemmet för det... De är konstnärer, musiker, eller deprimerade. Där jobbar kvinnorna dubbelt, både i arbetslivet och hemma. Varför frågar man aldrig män? Och varför utgår man alltid från att det är kvinnors rätt att välja om de "vill jobba eller vara hemma"?

Sedan är det en ännu intressantare fråga man inte heller ställer. VARFÖR vill de vara hemma? Jo, visst, vara med barnen. Men helt ärligt, hur många vill vara på heltid med sina barn, i många, många år? Ett fåtal. Jag tror tvärtom att de flesta kvinnor (och många män) känner att dagens arbetsliv är alldeles för hårt. De träffar inte sina barn så mycket de skulle vilja. De hinner inte vara de föräldrar de vill vara, de hinner inte ta hand om sitt hem så som de skulle vilja hinna. DET tror jag är den främsta anledningen till varför så många drömmer om en hemmafrutillvaro.

Man frågar inte heller: Vill du att din man försörjer dig så att du hinner umgås med era barn, på bekostnad av HANS tid med barnen?

Jag tycker att i stället för att ge upp och drömma om en hemmafrutillvaro så bör vi kämpa för att göra samhället mer barnvänligt. Ett mänskligare arbetsklimat, det SKA gå att förena jobb och familjeliv!

Men så länge kvinnor och män lever så ojämställt så behöver inte företagen/arbetslivet ta hänsyn till barnen. Jag träffar ofta kvinnor som säger att deras män inte kan hämta på dagis/gå ner i tid/vara pappalediga för att de har sådana jobb att det inte går. Tänker ni inte då på att era män konkurrerar ut ALLA kvinnor som försöker ha sådana jobb? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Att vissa yrken inte GÅR att förena med familjeliv? Ska kvinnor och män tvingas ta olika sorters jobb? Ska era barn inte få välja vad de vill bli när de blir stora?

Den här frågan är så mycket större än några drömmar om att få gå hemma och pyssla och umgås med sina barn. Det handlar om vilker sorts samhälle vi vill ha! Och det är vi som skapar det, tillsammans, varje dag.

/Tillägg/
Varje dag kämpar folk för att få ihop det! Läs bara här, på networkingbloggn om jakten på de där 40 timmarna... Kanske är det dags att vi tar ett helhetsgrepp på hela situationen? Om vi inser att det nästan omöjligt att få ihop det. Oavsett om man jobbar heltid eller deltid. Lösningen kan väl ändå inte vara att kvinnor ger upp sina jobb, sin försörjning och blir hemmafruar! Kom igen!

Feministiskt perspektiv

2010-09-28T15:09:00.004+02:00

Bra initiativ! En feministisk nyhetstidning ska lanseras.

DN skriver:

"Föreningen bakom projektet tänker lansera tidningen med en nätsida i oktober. På den kan man teckna sig för en prenumeration som pedagogiskt kommer att kosta 365 kronor, alltså en krona om dagen.

Ett räkneverk tickar fram antalet och när man nått den magiska gränsen för presstöd, 1500 prenumeranter, räknar man med att köra i gång."

Läs mer här!

70 procent vill bli hemmafruar...

2010-09-28T13:41:00.002+02:00

I det här fallet är det inte ett dugg kul att få vatten på sin kvarn. Enligt Aftonbladet vill 70 procent av kvinnorna bli hemmafruar – framför allt 80-talisterna.

Psykologen Eva Rusz kommenterar: "Det skapar ett slags över- och underklass som inte lägger grund för en hälsosam relation. En annan komplikation är att det kan vara svårt – om inte omöjligt – att bryta mönstret senare, exempelvis när barnen börjat i skolan."

Nu tror jag inte på siffrorna. Men även om hälften skulle stämma så skulle det vara tråkigt nog. Är det så här långt vi har kommit? Eller var det hit vi ville? Tragiskt.

Jag tror framför allt att det här är en reaktion mot det stressade arbetsliv vi lever i i dag. Och det är särskilt stressigt för kvinnor som gör merparten av jobbet där hemma. Men att stanna hemma och bli försörjd av sin man är ingen lösning! Det är en kortsiktig lösning som kan leda till katastrof! Vad händer den dagen då förhållandet tar slut? Minns att de ojämställda förhållandena har större risk att spricka än de jämställda.

Mitt förslag är att i stället tagga ner, se över vad som verkligen måste göras, DELA på ansvaret och uppgifterna. Försök leva jämställt! Gå ner i tid båda två. Då hinner ni, och ingen behöver vara beroende av den andra.

Terri Herrera Eriksson ger i sin krönika tre skäl till varför man ska ha en egen försörjning:

1. Visst kan det vara kul att puffa på kuddar och shoppa i några år, men studier visar att efter ett tag sjunker självförtroendet hos hemmafruarna.

Nej, inte för att de har låg status, utan för att de känner sig tråkiga och utanför.

Vilket de på sina sätt också blir.

2. Att vara beroende av en mans inkomst är säkert skönt så länge förhållandet funkar, men det är aldrig, aldrig jämställt.

När det börjar svaja och du inser att han kan sitta kvar i tolvrumsvillan medan du måste utbilda dig, söka jobb och flytta till en sunkig tvåa dit knappt bussarna går blir det inte så roligt längre.

Och Maria Montazamis uttalade om att hon och maken inte behöver skriva äktenskapsförord eftersom de har LOVAT varandra att aldrig skiljas är så naivt att man bara häpnar. Ta upp det i rätten du, Maria, när din snubbe har stuckit med en tjugo år yngre kvinna.

3. Vid separation i en ojämställd relation har mannen en tendens att dra den stora vinstlotten när det gäller pengar, men nitlotten när det gäller barnen, vilket sällan är bra för någon part.

Varken för den som får hela umgänget med barnen, den som tappar kontakten med sina barn eller barnen som växer upp med en frånvarande farsa.

Jag skriver under på alla tre.

Bokmässerapport

2010-09-27T17:17:00.003+02:00

Det gick undan på bokmässan. Var där i intensiva 1,5 dygn. Och hann förstås inte alls allt jag ville. Men det är alltid roligt att vara där, bland alla böcker, människor.

Jag missade tyvärr Erica Jong - en författare som jag läste som tonåring och som fortfarande sitter kvar i mitt medvetande (Erica Jong och Marilyn French var två av mina feministiska ikoner i min feministiska barndom). Men jag lyssnade på Richard Wilkinson som skrev Jämlikhetsanden - och det var förstås väldigt inspirerande. På lördagkvällen var jag sedan på bokklubb här i Stockholm och det var just den boken vi skulle läsa. Mina lärda (betydligt mer vetenskapligt lärda)bokklubbskompisar hade vissa invändningar mot det vetenskapliga – men alla gillade den och trodde på det mesta, i alla fall den stora slutsatsen i boken: Att ojämlikhet i ett land inte är bra varken för de fattiga eller de rika (kvinnor och män).

På mässan var jag också på min första tweetup - jag är ju relativt ny twittrare – och det var väldigt spännande att träffa några av dem man läser varje dag på twitter.

Förstås lyssnade jag på min chef, Amelia Adamo, när hon intervjuade Birgitta Piper (tidningens ekonomiska expert): "Kvinnor, bry er om er ekonomi lika mycket som ni bryr er om era relationer, annars är ni torsk."

Bokmässan!

2010-09-22T20:55:00.002+02:00

Nu har jag nästan packat klart. 7.20 kommer taxin i morgon bitti. Det är dags för bokmässan! Jag är där till lördag dag och har inga förpliktelser annat än att ta lite bilder till min tidning.

Om det är några av er läsare som är där så blir jag jätteglad om ni kommer fram och säger hej (om ni känner igen mig förstås)!

Vi ses - på bokmässan eller här på bloggen!

En rasist är en rasist

2010-09-22T09:18:00.006+02:00

Ann-Charlotte Marteus har gjort det igen. Satt ord på det jag har känt sedan valet i söndags. SD är ett rasistparti och de som röstar på SD är rasister. Det är inget missnöjesparti som NyD - det är ett rasistiskt parti. Ingen kan påstå att de inte visste det, att de missat SD:s rasistbudskap.

Så här skriver hon:

"Men rimligen röstar människor på SD för att de attraheras av det rasistiska tilltalet, som inte går att missa.
Om vi i den svenska debatten väljer att blunda för att SD:s framgångar beror på att somliga svenskar är rasister, eller gillar rasism, är det illa. För då måste politiker och opinionsbildare försöka hitta mer "svenska", aptitliga förklaringar. Till exempel: SD:are är bara "oroade över samhällsutvecklingen" och "den misslyckade integrationspolitiken". Ah, vad är väl svenskare, och finare, än djupt samhällsengagemang?"

Precis! Läs hela här!

DN skriver i dag:

"Jimmie Åkesson och kretsen kring honom har lyckats göra en svensk blandning av denna europeiska brygd. Sverigedemokraternas kärnbudskap är främlingsfientligt, men partiet försöker låta som om det enbart vill bygga vidare på det svenska folkhemmet. Det är skickligt och obehagligt."

Läs också Hanne Kjöllers artikel Vad kostar en man i DN.

Det är superviktigt nu att vi inte tar över SD:s retorik. Att vi inte glömmer att de är rasister med ett nazistiskt förflutet. Glöm aldrig!

En rasist är en rasist.

Svart måndag

2010-09-21T07:10:00.002+02:00

I går orkade jag inte skriva något. Det var en svart måndag. Jag var deppig hela dagen över att SD tagit sig in i riksdagen. Inte för att jag inte visste eller anade att de skulle göra det. Men när man stod inför fullbordat faktum så blev det så konkret: Vi har ett rasistiskt parti med sitt förflutna i naziströrelsen i vårt parlament! Det är ofattbart! Och inte alls som när NyD kom in. Detta känns mycket värre.

Sveket och pappalängtan

2010-09-17T20:45:00.004+02:00

...och så måste jag tipsa om två texter. För er som inte har läst "Sveket", om hur sjukförsäkringsreglerna kan slå mot en enskild person. Skrämmande läsning. Emelie berättar om sin mamma och det är så att man börjar gråta.

Och så Hillev Wahls text om pappalängtan på Newsmill och vad det kan göra med en dotter. Det är viktigt att påpeka här att jag inte alls tror att alla barn som inte har både mamma och pappa behöver må dåligt. Att till exempel aldrig ha haft en pappa kanske inte behöver betyda samma sak som att ha förlorat en pappa. Eller att ha förlorat en pappa, genom dödsfall, kanske inte är samma sak som att ha en pappa som har valt bort en. En våldsam pappa är lika med en frånvarande snäll pappa (en längtan efter en pappa man inte fick). Och en fysiskt närvarande pappa kan vara psykiskt frånvarande och så vidare. Det finns således olika sorters pappalängtan, så jag läser inte detta på KD-vis att alla måste leva i en kärnfamilj, absolut inte. Läs här!

Till Underbara Clara!

2010-09-17T20:16:00.004+02:00

Underbara Clara - jag har märkt i dina bloggar (här och här) att du har varit upprörd över dina äldre feministsystrar. Du tycker att de (vi?) kritiserar dig och det du står för. Jag kan erkänna att jag till en början mest stod rätt förvånad inför hela den här trenden. Du förstår, när jag var ung, var det helt otänkbart att man som 20+ skulle gilla att baka, duka, inreda, sylta, safta...

Jag håller fast vid att det går en konservativ våg genom Sverige, och också resten av världen. Det är borgligt, det är konservativt, och den vågen speglas också i estetiken och hobbiesarna.

MEN! Och detta är viktigt. Det är klart att man kan vara feminist fast man gillar inredning! En av mina bästa vänner, Tinni, som jag skrev boken Skriet från kärnfamiljen med, är en obotlig estet - hon älskar att renovera och göra det fint och är fantastiskt duktig på det (vi lärde känna varandra på en inredningstidning, herre gud). Hon är en av de största feministerna jag vet! Och jag vet att du står för massa fina saker - att du är feminist och att du skriver väldigt många bra, kloka, tänkvärda inlägg. Vill inte att du ska ge upp, kasta feminismen över ända bara för att några äldre feminister uttalar sig slarvigt om hela den här 50-talstrenden!

Så Underbara Clara - ge inte upp! Jag vet att massor av bloggläsare älskar dig. Och att många av dem är feminister och älskar dig för att du både är feminist och estet.

Här uttalade jag mig om Underbara Clara bland annat (minns inte om det har varit fler gånger utanför bloggen). Och där var jag noga med att påpeka att det framför allt är en estetisk trend:

"En opinionsundersökning nyligen visade att många 80-talistkvinnor säger sig gärna vilja bli hemmafruar.

– Men undersökningen visade också att det inte handlade så mycket om politiska idéer som om estetiska drömmar, ett slags mode som vi kan se i teveprogram som i ”Desperate housewives” och i bloggar som Underbara Clara."

Och du - jag har också blivit hårt åtgången av feminister... Många gånger. Jag har varit "fel" feminist. För ljushårig, för kommersiell, för gift, för ytlig, skrivit för "fel" målgrupp - heterosexuella kärnfamiljer är inte så sexigt i feministkretsar (radhusfeminism, som Tinni döpt det till). Men aldrig att jag ger upp feminist-stämpeln! Ingen ska ta ifrån mig den.

Kram!

Rebecka.

Om att vara offer

2010-09-17T16:51:00.006+02:00

Jag läser Maria Svelands artikel i DN om Kajsa Ekis Ekmans nya bok om surrogatmödrar, Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan.

Det är en intressant diskussion om att man osynliggör offret - för då finns inga förövare. Nu har jag inte läst boken, men vill hemskt gärna göra det, men jag vet att boken drar paralleller mellan prostitution och surrogatmödrar. I båda fallen använder man kvinnornas kroppar i utbyte mot pengar.

Det är med offergörandet är intressant. Ordet offer är så laddat. Hur många gånger hör man inte "jag är inget offer" eller "man är bara ett offer om man själv väljer att vara det". Och jag har tänkt mycket på det. Tycker att det egentligen är fruktansvärt. Det är att förtiga att vissa människor och grupper faktiskt förtrycks av andra människor och grupper. Men man är bara ett offer om "man själv väljer det". Man lägger ansvaret på den utsatta! Och suddar bort förövaren.

Så här skriver Maria i sin DN-text:
"För att kunna försvara att kvinnor säljer sina kroppar (och att män köper deras kroppar) måste man först avskaffa offret och i stället omdefiniera den prostituerade till en sexarbetare, en stark kvinna som vet vad hon vill, en affärskvinna. Sexarbetaren blir ett slags ny version av den gamla ”lyckliga horan”."

Hon fortsätter:

"Ekis Ekman visar på ett övertygande sätt hur detta sker genom en retorik som framställer offerpositionen som ett karaktärsdrag i stället för att använda den korrekta definitionen av offer: någon som drabbas av något. På så sätt förtigs den fruktansvärda verkligheten som kvinnor i prostitution befinner sig i. Rädslan för ”offret” i såväl prostitutionsdebatten som inom kritiken av feminismen är en spegling av nyliberalismens allmänna offerhat – eftersom allt tal om den utsatta människan genast avslöjar ett orättvist samhälle. Genom att tabubelägga offret kan man legitimera såväl klassklyftor som könsdiskriminering, för finns det inga offer finns det heller inga förövare."

När jag läser det här tänker jag på Barbara Erenreich bok Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande som jag läste i somras. Där handlar det också om en långt gången individualism där det är individens fel om den blir sjuk, får cancer, blir arbetslös och så vidare. Bara man tänker positivt så ska du se att det ordnar sig lilla vän... Även där är förövarna utsuddade. Allt ansvar är överlagt på den lilla människan. Man kan välja att se livet från den ljusa sidan, man kan till och med tänka sig frisk, tänka sig rik, tänka sig till ett jobb... Det kritiska tänkandet blir satt på undantag, för kritiskt får man ju inte tänka - man ska vara positiv, då kommer allt till en.

(OBS! Läs Barbaras bok – den är skitbra!)

Okej, nu blev det en liten utvikning, men detta med offer är väldigt intressant. Det märks också när man är feminist. Alla är med på att prata om hur vidrigt det är med våldtäkter eller våld mot kvinnor, men det är totalt tabu att prata om förövarna. Vilka de är. (Jo, om de är muslimer och hedersförtrycker sina döttrar eller fruar, då får man prata om dem!)

Förövarna osynliggörs. Och offren står med skammen. För offer är man bara "om man själv har valt att se på sig själv som ett offer". Och det är inte förövaren som är den onda, utan den som utpekar någon som offer som är dum...

Maria Sveland skriver:

"Enligt prostitutionsförespråkarna på 2000-talet är det återigen feminister som tillsammans med socialarbetare gör prostituerade kvinnor till hjälplösa offer då dessa menar att prostitution skadar kvinnor. Men som Ekis Ekman skriver, att förstå mekanismerna bakom, att se att många kvinnor i prostitution har en historia av fattigdom, övergrepp och missbruk, är inte samma sak som att beröva dem deras handlingspotential."

Läs hela artikeln här!

Tack!

2010-09-16T19:07:00.004+02:00

Oj, jag har visst fått en sån här:

...av bloggen En full bokhylla. Tack!

Och med denna fina utmärkelse följer tydligen ett antal förpliktelser... okej, jag antar utmaningen.
För när man får den här måste man:

- kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
- tacka och länka till den som nominerade dig
- nominera sju andra bloggare och länka till dem
- berätta sju intressanta saker om dig själv

Svårt att välja ut 7 bloggar. Jag läser många, vissa ofta, andra ibland, vissa skrivna av vänner, andra av helt okända, vissa känns nästan som om de blivit vänner. Andra beundrar jag på håll. Här är 7 bloggar jag gärna läser och kan rekommendera:

1. Enligt O. Därför att den är så otroligt bra och matnyttig. Det står så mycket där att jag inte ens hinner läsa allt. Om böcker, skolan och jämställdheten bland annat (ämnen jag gillar). Linda som skriver bloggen är klok, ambitiös, påläst, balanserad, nyanserad och skriver väldigt bra! Jag känner henne inte, men efter att ha läst bloggen nu ett tag känns det nästan som jag gör det.

2. Networkingbloggen. Den här bloggen har jag följt ända sedan jag själv började blogga. Jag gillar idén att flera kvinnor, ett nätverk, bloggar tillsammans på ett tema. Här är det allt som rör kvinnor i karriären. Mycket arbetsliv, jämställdhet, livspussel och så vidare. Många bra inlägg!

3. Grannfrun. Min kära vän och medförfattare Tinni som tidigare bloggade här har sin egen blogg. Grannfrun bloggar om barnböcker och mycket jämställdhet. Jag vet ingen smartare än Tinni och hennes blogg är förstås lika smart och underhållande och insiktsfull - och jag gillar att hon bloggar på ett tema och förstås just detta tema: barnböcker. Alltid läsvärd!

4. Elin Grelssons. Tycker att Elin Grelsson verkar vara en riktigt smart person. Hon skriver bra, resonerande om viktiga ämnen och jag tycker alltid att det är läsvärt. (Jag vet att jag inte är ensam att tycka det - Elin är hyllad av många.)

5. Hillevi Wahl. Det finns få människor i min bekantskapskrets som är så fina, trevliga, mjuka, varma som Hillevi. Jag har lärt mig oerhört mycket av henne. Hennes blogg är lika fin som hon själv. Generös, varm, klok, känslosam. Jag håller inte alltid med Hillevi, men ofta gör jag det - och jag tycker alltid om henne.

6. Ana Udovic. Också en vän - en otroligt smart vän. Också journalist och feminist. Vi har mycket gemensamt. Bokdrömmar till exempel. Lägg namnet på minnet - jag lovar, snart kan ni se henne i bokhyllorna. Så länge kan ni passa på att läsa hennes blogg och alla hennes braiga artiklar.

7. Försök att inte se så snygg ut. Skön blogg som handlar om allt möjligt. Fina bilder hemifrån varvas med intressanta politiska reflektioner. Jag tittar in lite då och då och gillar det jag läser. Tycker också att bloggnamnet är hur coolt som helst.

Oj, nu kommer vi till sista uppdraget. 7 intressanta saker om mig själv... Okej. Jag är inte så personlig här i bloggen så jag får väl kompensera det här (håll till godo):

1. På fritiden tränar jag redskapsgymnastik. Jag älskar att göra flickisar, handvolter, frivolter, stå på händer och så vidare. Var gymnast som barn och har börjat träna igen som vuxen. Tränar också två barngrupper. En killgrupp och en tjejgrupp. Är passionerat förälskad i gymnastik!

2. I dag är jag journalist, men innan jag blev det var jag bland annat bartender på hårdrocksklubb och barpianist (på en krog i Gamla stan). Jag har också jobbat på McDonald's i 8 år - älskade det. Har aldrig haft ett tråkigt jobb.

3. Jag gjorde min filmdebut som 4-åring i Bo Widerbergs klassiker Mannen på taket. Vi bodde i Bagarmossen (där Martin Beck bodde i originalfilmerna, -böckerna) och vi råkade hamnade mitt i inspelningen. En gång gjorde jag en intervju med en svensk skådespelare och han berättade att han gjorde sin filmdebut i Mannen på taket, varpå jag kunde svara: Det gjorde jag med. Det var rätt coolt, tyckte jag ;-)

4. Jag är dålig på att cykla, men bra på att simma.

5. Min yngsta dotter heter Simone, döpt efter bland andra Simone de Beauvoir och Ulf Starks bok Dårfinkar och dönickar.

6. Jag döptes till Rebecka för att min mamma såg filmen Lilla prinsessan med Shirley Temple - hennes bästa vän, den fattiga flickan, hette Becky. Hade jag varit en pojke hade jag blivit döpt till Robin.

7. Jag skrev klart en deckare 2004, men den har legat i skrivbordslådan sedan dess i väntan på att jag ska hinna "bearbeta" den...

Okej - var det tillräckligt intressant?

Förtäckt vårdnadsbidrag

2010-09-16T19:01:00.003+02:00

Läser ledarsidan i Expressen och blir arg på KD och Göran Hägglund - igen! Socialministern vill att kommunerna ska ersätta de familjer som inte fått förskoleplats. Det låter ju snällt - men nej, det finns en baktanke:

Saxat ur ledaren:

"Dessutom har vårdnadsbidraget lett till att förskolor har lagts ner. Oroar den utvecklingen KD? Nej, ingenting tyder på det. Tvärtom; Stefan Attefall, partiets ekonomisk-politiske talesman, har påpekat att det kan "bli en vinst om fler utnyttjar vårdnadsbidraget och kommunerna till exempel slipper bygga nya förskolor" (Landskrona-Posten 3/7)."

Och:

"Göran Hägglund sticker inte heller under stol med sina avsikter. Han tycker att det är bra om kompensationen för utebliven dagisplats gör att föräldrar kan "gå ned i arbetstid" (SvD 15/9)."

Läs hela här!

Få heltidsammar efter 6 månader

2010-09-12T14:35:00.002+02:00

ED här nedan i en av kommentarerna delar med sig av intressant statistik:

"Enligt socialstyrelsen hel-ammades endast 20% av 6 månaders spädbarn i Sverige 2004. Läser man vidare och tittar på andelen som helammas vid 9 mån och 1 år så är det ännu färre, 1% respektive 0,1% (114 mammor). Så man kan ju verkligen undra var alla dessa bröst är som dessa stackars barn kommer att slitas från vid delad föräldraledighet? ;-) De är ju uppenbarligen inte så många som man kan tro i debatten."

Nej, det vore skönt att en gång för alla slippa amningsargumenten mot en jämställd föräldraledighet. Tack ED!

Läs mer här!

Amning är redan politik

2010-09-10T18:23:00.001+02:00

Anna Laestadius Larsson skriver i dag i SvD om bröstpumpgate:

"Barnmorskor menade att det var stötande att politiker över huvud taget pratar amning.

Men amning är redan politik. Till exempel finns det en lag, fjärde paragrafen i föräldraledighetslagen, som ger kvinnor rätt att gå ifrån arbetet för att amma. Det innebär också att en föräldraledig pappa kan titta förbi mammans jobb med barnet när som helst på dagen för en amningsstund. Om det skulle behövas, vill sägas. När barnet är ett halvår gammalt behöver nämligen bröstmjölken kompletteras med annan mat för att täcka barnets energi- och näringsbehov. Det för i praktiken med sig att de flesta mammor som fortsätter amma gör det vid färre tillfällen, oftast på morgonen och på kvällen. Helt utan bröstpump."

Ha en trevlig fredag!

Chatten

2010-09-09T14:23:00.001+02:00

Här är chatten. Shit vad man blir speedad. Jag svarar så fort för jag vill hinna svara på så många som möjligt. Ibland svarade jag så fort att jag inte hade några frågor ;-)

Okej, nu vill jag höra er dom. Och argument.

Chatt i dag på SvD

2010-09-09T11:17:00.003+02:00

I dag chattar jag om hemmafruartiklarna i SvD.

Häng på och ställ era frågor, eller kom med kommentarer!

Här!

Och sedan vill jag bara uppmärksamma några goda nyheter i "bröstpumpsgate". De amningsoroliga kan sluta oroa sig, barn till pappalediga ammar mer än barn till pappor som inte stannar hemma!

Läs här!

Feministernas klagan

2010-09-08T11:43:00.005+02:00

I går var jag på releasefest för Mian Lodalens och Maria Svelands nya böcker Tiger och Att springa. Förutom att jag träffade en massor av trevligt folk (hej Linda, Lena, Pia, Sonja, Bella, Augustin, Katarina och förstås Eros! och många fler), bland annat Leif Pagrotsky som jag kastade fram min debattartikel åt (han läste glatt och sa att han gillade den) så var kvällens höjdpunkt Maria och Mians feministiska kampsång som de framförde med Katarina Wennstam och Idol-Mariette.

Vilken dag!

2010-09-07T16:35:00.007+02:00

Oj, vilken dag det blev. Typiskt att intervjun i SvD och min debattartikel på Aftonbladet kom på samma dag. Det har varit full rulle här hela dagen. Mycket på jobbet, och så har det strömmat in kommentarer här på bloggen, på twitter och på Facebook hela tiden. Kul!

Många andra har skrivit bra om föräldraförsäkringen också. Det känns som någonting har hänt. Folk som tidigare var emot har ändrat sig. Plötsligt är det inte så radikalt längre att faktiskt vilja ha en individualiserad föräldraförsäkring.

Networkingbloggen skriver så här. Malin Wollin, som inte varit så positiv tidigare skriver nyanserat om hur viktigt det faktiskt är, trots att det kommer att vara en del problem i början. Gillar särskilt liknelsen med plåstret:

"Har ni tänkt på att delad föräldraförsäkring bara är jobbigt en försvinnande liten stund? Som att riva av ett plåster baklänges. Ett plåster som suttit på huden i hundratals år. Ett könsplåster. När plåstret är borta sitter bara den där solkiga kanten av klister med tygludd kvar. Och efter en tid så har det nötts av och ingen minns att det satt ett plåster på knät en gång i tiden."

Läs hela Malins inlägg här. Helena Sigfridsson från Makalösa föräldrar skriver också bra, se här!

Mymlan konstaterar att det är märkvärdigt många som har arbeten som gör att de inte kan vara föräldralediga, 99 procent är män... Läs här!

Och så var Maria Sveland strålande mot Louise Hallin i Kvällsöppet i går kväll. Se här!

Och eftersom de tog upp WHO-rekommendationerna om hur länge man ska hel- och delamma så tycker jag att ni som inte har läst, ska läsa min artikel jag skrev om just detta – här!

Och så hittade jag den här artikeln, om att amning vanligare för barn till pappalediga, som en gammal kollega på UNT har skrivit. Vet inte om han minns mig. Jag var vikarie på UNT för 10 år sedan och minns i alla fall honom ;-)

Ps. Nu drar jag till Maria Svelands och Mian Lodalens gemensamma releasefest (de har ju släppt varsin ny bok)! I morgon är en annan debattdag, eller hur?

Min debattartikel i Aftonbladet

2010-09-07T09:51:00.004+02:00

Och så min debattartikel i Aftonbladet: Till försvar för Ohlys bröstpumpar ;-)

Läs här!

Det finns ju många som hävdar att vi är mer jämställda än vad statistiken visar. Att pappornas uttag inte skulle synas i statistiken. Men jag har aldrig egentligen trott på det. Jag tror att sånt där jämnar ut sig. Och om det slår åt något håll så tror jag tyvärr att det slår åt andra hållet. Att det ser bättre ut i statistiken än vad det egentligen är. Jag vet många pappor som tar en dag i veckan, många tar ut lite extra kring jul och sommar. Jag fick ett intressant meddelande från Lars Jennfors. Han har gjort några riktigt intressanta iakttagelser när det gäller hur det egentligen ser ut. Läs här:

Hela mitt år som föräldraledig har jag fört statistik på antalet pappor och mammor som jag mött på vardagar, som jag antar vara föräldralediga. Lite ovetenskapligt, men dock intressanta siffror. Den slutgiltiga siffran blev 126 pappor och 762 mammor, vilket ger drygt 14 procent pappor och knappt 86 % mammor som jag mött på gator, kaféer eller vad det nu kan vara. Min tes bekräftas. Jag har mött färre pappor och fler mammor än vad jag borde gjort om man utgår från statistiken på uttagna föräldradagar. Enligt statistiken skulle jag som bor i Kristianstad, även om jag vissa dagar besökt andra orter, i snitt påträffat 20,8 % pappor. I stället har jag mött drygt 14 % pappor och det är väldigt långt från denna siffra. Jag tror att detta kan bero på några olika faktorer:

1. Som förälder har du möjlighet att jobba måndag-torsdag, ta ledigt fredag och samtidigt kunna ta ut föräldradagar fredag-söndag. En man som jobbar 80 % skulle alltså kunna ta ut 3 dagars föräldraledigt, medan mamman som är hemma tar ut 4 dagar (måndag-torsdag). Jag tror att det är betydligt vanligare att män utnyttjar denna möjlighet än att kvinnor gör det. Tyvärr leder detta till att pappan fortfarande inte tar det fulla ansvaret för barnen trots att han tar ut föräldradagar, då mamman i många fall fortfarande är hemma.

2. De pappor som är hemma med sina barn är det, oftare än mamman, under andra året. Enligt de regler som finns så måste man från och med att barnet är 1 år ta ut minst 5 föräldradagar i veckan, för att behålla sin sjukpenninggrundande inkomst. Detta krav finns inte under det första året. Tar vi mig och Louise som exempel så innebär det att vi varit föräldralediga ungefär lika länge, men eftersom hon var hemma första året och jag andra året så har jag tagit ut betydligt fler dagar än vad hon gjort. Hon tog ut 4 dagar per vecka och jag 5 dagar per vecka. I statistiken kommer det alltså se ut som jag varit hemma beydligt längre än henne, även om så inte är fallet. (Vi är för övrigt 1 av 1000 familjer där pappan tar ut fler dagar än mamman, 1 av 1000!!!)

3. Jag tror att många pappor tar ut föräldraledighet i anslutning till sommaren då även mamman är ledig. Det innebär att pappan återigen inte tar huvudansvaret för barnet. Jag tror att detta är betydligt vanligare än tvärtom, det vill säga att mamman skulle tar ut föräldradagar på sommaren då pappan redan är hemma.

Statistiken, som i sig inte visar på något särskilt jämställt samhälle (I Sverige 2009 tog kvinnorna ut 77,7 % av föräldradagarna och männen 22,3 % av dagarna), är missvisande. Mitt ovetenskapliga räkneexempel visar att statistiken ljuger. Tyvärr tror jag att mina siffror ligger närmare sanningen än vad den officiella statistiken gör vad gäller antal dagar då mamman eller pappan tar huvudansvaret för barnen.

Slutsatsen blir att den statistik som redovisas offentligt ska man ta med en nypa salt. Verkligheten vad gäller jämställdheten i vårt föräldraskap är tyvärr troligtvis sämre än denna.

Ja, vad säger ni? Tror ni att papporna tar ut mer än vad statistiken visar, eller mindre?

Ps. Tack Hillevi Wahl för ditt inlägg och dina fina ord! Ds.

Jag om hemmafrutrenden i SvD

2010-09-07T09:18:00.003+02:00

Och i dag är jag intervjuad i SvD om hemmafrutrenden.

Det handlar förstås om pengar. Ska staten ge bidrag åt mammor som vill vara hemma med sina barn? Nej, jag tycker inte det. Alla får förstås göra som de vill, men jag tycker att statens hållning måste förbli så neutral som möjligt och inte bidra till att öka ojämställdheten. Staten måste se föräldrar som likvärdiga. Vi ska inte ha vårdnadsbidrag och vi ska inte ta pengar från vår offentliga barnomsorg och ge till de föräldrar som vill vara hemma. Och vi borde absolut införa individualiserad föräldraförsäkring. Sedan får man välja att göra som man vill. Vill man vara hemma får man bekosta det själv.

Staten måste väl ändå gå på arbetslinjen, att alla friska vuxna människor är med och bidrar till vårt gemensamma, med sin arbetskraft och med sin skatt.

Katerina i amningsdebatten

2010-09-06T23:07:00.003+02:00

Nja, Katerina Janouch, detta var inte helt genomtänkt. Vad menar du med att en treåring styrde din amning? Min treåring vill ibland inte gå till dagis... Och min 7-åring vill inte gå till skolan och min 8-åring vill inte göra läxorna. Och jag vill ha mer semester... Nej, det argumentet håller inte. Amningsargumenten mot en jämställd föräldraförsäkring håller över huvud taget inte. Och hur kan en rättvis föräldraförsäkring, att staten kräver några villkor för att betala ut en förmån, vara totalitärt?

En kvinna kan välja att sluta amma. Hon kan välja att fortsätta och ändå dela. Men hon kan inte välja att inte bli diskriminerad på arbetsmarknaden.

Det minsta krav man kan ställa på en offentlig förmån är att den inte ska förstärka eller skapa ojämställdhet! Därför måste vi individualisera föräldraförsäkringen nu! För mammorna, för papporna och framför allt för barnen!

Om vi har principen att vi ska ha delad vårdnad efter skilsmässan och vi då förutsätter att mammor och pappor är likvärdiga, med samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnen efter skilsmässan, så måste samhället stå upp för att det är det man förväntar sig och kräver även innan skilsmässan.

Amning efter 6 månader är enbart lyxamning (jag lyxammade en hel del). Även om det var så att det inte gick att förena amning med ett jämställt föräldrauttag så måste pappans rätt gå före.

Vecka 36, Maria Sveland och Zlatan

2010-09-06T21:58:00.004+02:00

Har faktiskt hunnit tänka på några andra saker än föräldraförsäkringen och bröstpumpar...

Måste passa på att gratta min journalistvän Sofie Sarenbrant som precis kommer ut med sin första deckare, Vecka 36! Jag har läst den, om än på ett tidigt stadium. Men jag kan ändå lova att det är spännande och Sofie skriver väldigt bra och drivet.

Tydligen var jag lite väl hård mot henne... Förlåt! Även om det lönade sig på sikt. Jo, jag sa faktiskt att deckarintrigen inte håller när jag läste hennes tidiga manus. Men Sofie, du har väl inte glömt att jag också sa att du skrev väldigt bra och att jag verkligen gillade dina karaktärer? Eller är jag för evigt ihågkommen som den som sågade dig i ett känsligt läge?

Hur som helst: Ett stort grattis! Fantastiskt bra gjort - ni anar inte vad jobbigt det är att skriva bok! Så lätt att läsa och såga, så svårt att göra själv.

Sedan träffade jag Maria Sveland i dag och berättade så klart att jag precis håller på att läsa hennes bok Att springa. Riktigt bra! Har inte läst ut än, men Maria Svelands engagemang är verkligen äkta och det lyser igenom. Det är en svart och otäck bok - och den behövs!

Det blir alltid lite lustigt när man möter författare vars böcker man precis läser. Man vill inte recensera för tidigt, samtidigt vill man inte vara tyst. Jag vet ju hur det känns när folk man möter säger: Jag har läst din bok. Och sedan inget mer. Ibland är det så jobbigt så jag bara tittar bort och börjar prata om annat. För jag vill inte sätta den andra i en jobbig sits. De har ju rätt att tycka vad de vill om boken, och behöver inte berätta det för mig! Jag skyndade mig i alla fall att säga att jag tyckte att hennes bok var jättebra och att hon inte behövde oroa sig.

Och så måste jag bara kommentera Zlatan... Jag är ingen fotbollsmänniska. Är egentligen helt ointresserad. Men jag blev så rörd i går så att jag nästan började gråta. När de filmade från svenska landslagets träning och så många människor hade kommit för att titta på Zlatan. Det var så fint! Och så säger en man på frågan varför han är där: Zlatan, utan honom inget Sverige. Och då började jag nästan gråta. Känner att landslaget i fotboll borde vara skäl nog att inte lägga en röst på SD. Och att det är en jävla tur att EM-kval nu. För varje gång de spelar så borde det vara som ett hårt slag i Jimmie och de andra töntarna i SD:s mage.

Sverige när det är som vackrast! Och Zlatan - du betyder så oerhört mycket för Sverige!

Ohlys bröstpump och föräldraförsäkringen

2010-09-06T21:12:00.010+02:00

Jag ska inte gå händelserna i förväg, för i dag skrev jag en debattartikel som kommer på Aftonbladet debatt i morgon i ämnet. Det blev minst sagt lite stressigt. De ringde vid halv elva, den skulle vara klar vid fyra. Och ja, jag har ju ett heltidsjobb. Fick skriva den på lunchen. Men det är ju inte direkt den första text eller ens debattartikel jag skrivit om föräldraförsäkringen.

Hela dagen har folk diskuterat Ohlys bröstpump och föräldraförsäkringen och det är verkligen underbart. Jag var ju en av dem som drog igång debatten 2003 på DN debatt med en massa så kallade kändismammor och debattörer. Mycket har hänt sedan dess faktiskt. Pappornas uttag har ökat från 12 till drygt 20 procent. Men det beror framför allt på den andra pappamånaden som infördes 2002. Då ökade pappornas uttag från en månad till ... just två. Och inte så mycket mer.

Dagens bästa text i frågan står Mymlan för. Hon skriver fantastiskt bra och nyanserat och tydligt och jag undrar om någon kan stå emot hennes inlägg. Läs bara det här stycket:

Jag har kommit fram till att det inte är det minsta liberalt, snarare ultrakonservativt, att slåss för bevarandet av föräldraförsäkringen som den ser ut idag.

Tänk om föräldraförsäkringen införts idag, år 2010. Då skulle den självklart ha delats lika mellan båda föräldrar. Och det skulle inte ansetts tvingande, det skulle setts precis som så liberalt som det är. Nämligen att föräldraledigheten knyts till den enskilde föräldern oavsett kön, och att ens tala om tvång när det handlar om att ta ansvar för barn som man är två om att sätta till världen är bara effektiv retorik från folk som medvetet eller undermedvetet tycker att kvinnans plats är i köket, eller i soffan med en bebis vid bröstet.

Med individers rättigheter – som i det här fallet rätten att vara hemma med sitt barn – kommer också skyldigheter och ansvar – som i det här fallet skyldighet att ta hand om sitt barn.
Det handlar alltså inte ens om kvotering. Det handlar om att varje förälder, som individ, har hundraprocentigt ansvar för sitt föräldraskap.

Mymlan, jag är med dig hela vägen och som föräldraförsäkringsdebattör sedan många år tillbaka - jag är fantastisk glad över att ha dig på min sida i den här frågan. Du gör det fantastiskt bra!

Läs hela här!

Jag har tidigare skrivit om föräldraförsäkringen bland annat här, och på DN kultur 2004, här debatterar jag i radio 2005 mot Marie Söderqvist. Och så hittade jag det här! Från Aftonbladet 2003! Shit, vad länge sedan, där står jag med barnvagn och mitt andra barn i magen ;-). Det är från vänster: Mi Ridell, skådis, Estelle Milbourne, tv-producent, Brita Zilg, läkare, Catti Brandelius, Miss Universium, Annika Persson, kulturjournalist, Lotten Sunna, som nu kandiderar för Fi till riksdagen, Ana Udovic, journalistkompis, och så jag i den svartröda halsduken. Åh, vilken nostalgitripp den här debatten gav mig! Tänk om jag hittar mitt debattinlägg i SVT Debatt 2005?

Hemmafruar - igen

2010-09-06T11:56:00.002+02:00

Jag är så ledsen att jag inte hinner blogga mer. Det finns så mycket roligt att skriva om. Men nu sitter jag på mitt heltidsjobb och ska försöka klämma ur mig en debattartikel till Aftonbladet på lunchen. Den kan ni läsa där i morgon.

Men först måste jag bara länka lite till hela hemmafrudebatten:

I dag börjar SvD sin serie om hemmafruar. Malin berättar om sitt hemmafruliv.

På svtdebatt.se skriver Underbara Clara om husmorsidealen som faktiskt är bättre för Moder Jord. Och ja, jag håller med henne till viss del. Problemet är bara att det är kvinnorna som går in i hemmafrulivet - inte männen. Downshifting är annars något jag verkligen tror på. Ni får höra vad jag tycker senare – jag är intervjuad i SvD-serien, vet dock inte vilken dag det kommer in.

Så länge får ni läsa Marina Nilssons tankar om dagens romantiserade hemmafruvåg:

"Med min bok Hemmafru 2.0 ville jag uppmärksamma att kvinnor ändå har kämpat ganska hårt för sin frihet från hushållsbojor, och så ironiskt att man då ägnar sin hårt tillkämpade kvinnofritid åt att trä på sig de där bojorna igen, nästan som ett slags dekorativa armband, trots att det är ett riskbeteende som i förlängningen kan leda till bland annat kraftigt försämrad pension.

Jag tror att många gånger handlar hobbyhemmafruns fantasier inte bara om en längtan till något, exempelvis hemmet, utan om en flykt ifrån något, som exempelvis en sjuk arbetsmarknad."

Timell-baksmällan

2010-09-03T15:51:00.001+02:00

Katarina Wennstam skriver om Timell-baksmällan i Fokus. Jajamensan, säger jag som skrev om hela renoveringshysterin redan i Skriet från kärnfamiljen.

"Vi är så berusade av framgången och den beroendeframkallande känslan av att kunna köpa mer, köpa fler, att vi inte alls märker när vi passerar den hårfina gränsen. När vi inte längre äger vårt hus, våra prylar, våra statussymboler – utan de äger oss."

Läs hela här!

Varför hatar alla Mona Sahlin?

2010-09-02T14:49:00.005+02:00

Jag är inte sosse. Kanske ska börja med att säga det. Men jag fattar inte detta massiva motstånd mot Mona Sahlin! Hela tiden hör man, "men jag gillar inte Mona".

Varför accepterar vi så lätt medelmåttiga manliga politiker, men är så fruktansvärt hård mot kvinnliga? För jag tror att det handlar mycket om att hon är en kvinna som nosar farligt nära den absoluta makttoppen.

Samma människor som försäkrar att det just är Mona de stör sig på, brukar försvara sig med att de skulle ha gillat både Margot Wallström och Anna Lindh om någon av de hade blivit partiordförande och statsministerkandidat.

Men jag tror inte det. Jag tror att orden hade varit lika hårda mot både Margot och Anna (om hon hade fått leva). Få har i dag glömt att Anna Lindh också var en högersosse och att hon stod och kramade företrädare för näringslivet bara några dagar före EMU-omröstningen. Hade hon fått leva och bli partiordförande så hade hon säkert fått äta upp det.

Margot Wallström har skaffat sig en enorm respekt i Bryssel. Men vad har hon gjort i Sverige? Hon skulle säkert bli utskälld för en massa saker hon också.

Nej, jag tycker att man ska fråga sig: Vad är det med Mona som är så fruktansvärt. Varför känner man så? Är hon verkligen så mycket hemskare än alla andra?

Det är nästan så att jag skulle kunna sympatirösta på henne. Men det kommer jag förmodligen inte att göra.

Ann-Charlotte Marteus skriver (som vanligt) jättebra om det här:

"Det är ingen tvekan om att Mona Sahlin och de rödgröna har rejäla svagheter och problem. Det är inte poängen. Poängen är att Göran, Kjell-Olof och Björn inte hade kritiserat Pär Nuder på det här sättet om han hade efterträtt Persson. Antingen hade de hållit klaffen eller så hade de stöttat honom. För de hade så lätt kunnat sätta sig in i hans slipsförsedda ångest.
Och de hade förstått att det inte är helt lätt att vinna ett val mot slipade killar som Fredrik och Anders, som har visat regeringsduglighet och klar viljeinriktning och som har högt förtroende bland folk.
Men Mona Sahlin undergräver de som om ingenting var naturligare. Och man undrar hur mycket och hur ofta hon har undergrävts internt under sin partiledartid.
Men man undrar inte varför arbetarrörelsen har kallats "den röde patriarken"."

Vad säger ni? Varför är Mona så hatad?

Angående brasan i somras

2010-08-31T21:23:00.002+02:00

Jag tog ju en lååååång bloggsemester i somras. Så därför kom jag aldrig till att kommentera Gudruns pengabränning i Visby. Men jag var eld och lågot (om jag skämtsamt får använda den klyschan ;-).

Nu hittade jag Susanna Alakoskis nya krönika i Dagens Arbete och fick en anledning att faktiskt kommentera det så här i efterhand:

”Att elda upp 100 000 kronor kan verka desperat, och det är det också. Det är en desperat reaktion på en desperat situation.” /…/ Sammanlagt saknas det över 70 miljarder kronor per år i kvinnors lönekuvert. Omräknat i dagar och timmar blir det drygt 100 000 kronor per minut.”

Riksdagspartierna lägger mellan 7 och 70 miljoner kronor på valet, en del pengar är statligt partistöd – skattepengar. Partierna får även donationer.

Kvällstidningens halvsidesannons kostar mer än 100 000 kronor. FI: s valbudget är löjlig. Pengarna som Feministiskt initiativ eldade upp skänktes av reklamkollektivet Studio Total, som är upprörda över lönediskrimineringen. De vände sig till FI, ville uttalat stödja det politiska arbetet om lönediskriminering.

Precis! Jag håller med! Det var ett desperat men genialiskt drag av Fi! Det nådde ut. Hur osmakligt det än är att elda upp pengar som folk behöver. Men som Gudrun Schyman själv kommenterade:

”När riksdagspartierna bränner närmare 300 miljoner av skattebetalarnas pengar på PR, gratissprit och godis i valrörelsen så har Feministiskt initiativ bränt två mäns privata beskattade 100 000 kronor för att lyfta en viktig politisk fråga.”

Vad tycker ni? Var det rätt eller fel att bränna upp 100 000 kronor?

Men varför skaffade du barn?

2010-08-30T20:02:00.006+02:00

Sist på bollen, men i alla fall. Ända sedan Lena Andersson (som jag i vanliga fall brukar tycka är riktigt klok och bra) skrev sin kulturkolumn om liv och småbarnsliv i DN så har jag gått och stört mig på den texten.

Jag hatar att skriva det, men det märks att hon inte har barn. Den här texten är så ogenomtänkt och bygger så mycket på okunnighet. Nej, jag kan inte hjälpa det, jag tappar lite respekten...

Bara början...

"I beskrivningarna av vad samtidens familjepolitik har att avhjälpa skildras storstadslivet i barnfamilj som ett fängelse med en ganska stor rastgård. Det känns rimligt när man ser och hör sig omkring; ljudligt otillfredsställda barn och trötta, uttråkade föräldrar med skuldkänslor."

Slutsatsen i hela kolumnen verkar vara att om man ändå inte vill "vara" eller "leka" med sina barn, så ska man inte skaffa några. Och att det skulle hjälpa Moder jord om vi lät bli. Jag tror inte på något av detta. Jag förstår för det första inte varför man inte kan disktutera och debattera och försöka ordna så att familjer får det så bra som möjligt utan att för den skull kalla det för gnäll, eller klag, eller likställa det med att inte vilja vara med sina barn?

Och sedan detta med att "vara" med sin barn. Jag hör det jämt: "Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?"

Jag tror inte att det är därför majoriteten av jordens mammor och pappor har skaffat barn - för att vara med dem! Barn föds inte som sällskap till sina föräldrar. Vi har äran att få vara en del av deras liv ett litet tag. Vi har en skyldighet att älska och beskydda dem - de behöver inte göra det tillbaka. De föds för sin egen skull. Troligen av någon djupt biologisk drift att vilja reproducera sig. Hur jobbigt det än blir.

Och att leka med barnen? Varför? Barn leker väl med andra barn? Vuxna leker med vuxna. Och emellanåt möts de två... Nej, men det kan väl ändå inte vara ett krav på föräldrar? Att de ska leka med barnen? Barn leker av sig själva! Med sig själva, med varandra. Det är också en drift! Ibland kan det vara roligt att vara med och dela deras underbara lek - men inte är det ett krav att föräldrar måste leka med sina barn! Befängt, tycker jag!

Och sedan tror jag heller inte att det är skadligt att vi föder barn. Tvärtom föds det för få barn i våra länder, som ska kunna försörja oss när vi blir äldre. Jag är absolut för invandring, men det kommer inte att räcka! Nej, det är inte skadligt att föda barn. Det tror inte jag.

Det enda jag håller med Lena om i hennes krönika är att det finns ett enormt tryck på oss att VILJA ha barn.

"Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen."

Det skulle jag verkligen vilja motverka! Jag tror på fri abort. Och jag tror på att föda så många barn man vill. Och jag tror att många inte alls vill ha barn - och då ska man naturligtvis inte ha barn! Ana Udovic hade en bra poäng där, kriminaliteten sjönk när man införde fri abort. Läs här!

Och framför allt! Man måste få diskutera konstruktivt hur samhället kan bli bättre för alla! Både barn, vuxna, barnfamiljer, singelkvinnor, pensionärer, tonåringar och så vidare, utan att bli anklagad för att gnälla! Och utan att få slängt i ansiktet: Men varför skaffade du barn?

Detta blir tydligt när någon vågar gå utanför normen och erkänna att de tycker att det är härligt att ha en vecka utan barnen. Som Maria Sveland i SvD nyligen. Genast kom förstås kommentarer av typen: Varför skaffar man då barn? Om man inte vill VARA med dem...

Julia Scott sammanfattade det väldigt bra:

"Det skulle inte alls förvåna mig särskilt mycket om det är jäkligt jobbigt både att inte skaffa barn och att ha barn. Det är inte alltid en jättesnäll värld vi lever i, och folk älskar att döma andras val."

Du har nog alldeles rätt, Julia!

Bloggen och samvetet

2010-08-30T19:20:00.002+02:00

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Jag hinner inte blogga! Folk har länge frågat mig hur jag hinner, med heltidsjobb, tre små barn, hus, pendling, krönikor, bokskrivande och så vidare... hittills har jag gjort det. Nu gör jag det inte längre. Vet egentligen inte varför.

Dagarna i ända ser jag ämnen och debatter som jag tänker att "det där ska jag blogga om senare". Men senare kommer aldrig. Debattämnena växer på hög och samvetet har blommat ut över alla gränser. Den vanligaste känslan jag känner är just dåligt bloggsamvete! Det är ju inte klokt! Inte gör det saken enklare att jag börjat twittra ordentligt. Där länkar alla möjliga smarta och knäppa människor till kommentarer kring debatter på sina egna bloggar. MEN JAG HINNER INTE MED!

Jag hade tänkt skriva vad jag tyckte om Yourlife. Jag hade tänkt kommentera Assenge-affären. Ja, pengabränningen i somras missade jag. Jag ville blogga om min idol Barbara Erenreich nya bok (som jag till min glädje såg låg i topp på DN:s boklista i lördags). Ja, nu kommer jag inte ens på allt jag skulle blogga om och det ger mig också dåligt samvete.

Och så hade jag tänkt svara på ett par kommentarer här på bloggen

Man kan ju inte ha en blogg om man bara får dåligt samvete, eller hur? Så. Bloggen ligger risigt till just nu. Tyvärr. För jag har älskat att blogga. Kanske får den ny fart igen snart. Men jag vägrar ha dåligt samvete för den. Jag har bestämt mig för att i stället försöka producera en ny bok.

Jag vill i alla fall länka till en annan idol (ja, ni som har följt mig vet att jag gillar Ann-Charlotte Marteus på Expressen. Här skriver hon om alla vidriga kvinnor och män som sprider dynga ute på nätet och som verkligen är ett hot på jämställdheten!

Ett smakprov:

"Kvinnan som anmält Assange beskrivs som "feministisk aktivist, alltså extremfeminist". Sådana kan anmäla våldtäkter "av ideologiska skäl". Att kvinnan hjälpt mannen i jobbet, "alltså gratis!", och umgåtts med honom, hålls också emot henne.
"På sannolika skäl misstänkt för att ha sprutat i fittan!" skrattar en annan bloggare och tillägger att "man engagerar inte staten för att man har haft ett dåligt ligg!"
Manskämpen Pär Ström skriver visserligen på sin blogg att "för undvikande av alla missförstånd vill jag understryka att våldtäkt är ett vidrigt brott, liksom liknande sexualbrott, och förövarna av dessa brott ska naturligtvis straffas hårt."
Ja, det är minsann lätt att missförstå Pär Ström.
För han har jagat efter och sedan lagt ut kvinnans namn och (nu borttagna) bild. Han länkar till ett gammalt inlägg på hennes blogg som handlar om hämnd. Han skriver om att Sverige "starkt präglas av statsfeminism och manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar" och hävdar att mäns rättssäkerhet är minimal.
I själva verket leder bara några få procent av alla anmälda våldtäkter till åtal. Och antalet som inte anmäler - mörkertalet - tros vara stort."

Läs hela här!

Och sedan bara en tanke: Hur kan det komma sig att SD som säger sig bry sig så mycket om våldtäktshotet mot kvinnor har så få kvinnliga sympatisörer? Jag säger som så många andra: Vi behöver inte er i kampen mot våld mot kvinnor!

Premiär för Yourlife!

2010-08-23T16:05:00.004+02:00

Snart ska jag på premiärmingel för den nya tidningen Yourlife. Ska bli jättespännande att se vad min gamla chef Carina Nunstedt har trollat fram denna gång (hon ligger bakom tidningssuccéerna mama, Family Living och Passion for business). (Och så får jag se om jag ångrar mitt beslut...)

Jenny Östergren skriver en rolig krönika i dag om den nya tidningen – läs!

Go Gudrun!

2010-08-22T22:24:00.001+02:00

Gudrun Schyman fullkomligt krossade jimmy Åkesson i dagens Agenda:

Hemmafru 2.0

2010-08-22T21:06:00.006+02:00

Helgen har jag bland annat ägnat åt att läsa en bok som heter Hemmafru 2.0 - Om inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor av Marina Nilsson. En på många sätt märklig bok. Det märkligaste ur mitt perspektiv är att den är till så stora delar lik den bok jag och Tinni skrev, Skriet från kärnfamiljen, och som kom ut ett och ett halvt år tidigare (mars 2009). Jag satt med en penna och noterade i marginalen allt som fanns med också i vår bok. Det är samma forskning, samma statistik, ja, ofta samma siffror och samma resonemang (här finns mammaskulden, vurmen för 70-talet, dagens överdimensionerade barnkalas, inredningshetsen, Stepford wifes... ja, det mesta) Men också mycket annat.

Jag satt genom hela läsningen och väntade på att hon skulle nämna vår bok. Tänker att en journalist som skriver om hemmafrutrenden och jämställdhetsbacklashen inte skulle kunna ha missat vår bok helt (googlar man på nyckelorden kan man inte undgå vår bok eller den här bloggen). Särskilt intressant blir det i slutet när hon kommer till duktighetsfällan, duktighetskomplexet. Men inte ens där nämner hon Tinni (som tillsammans med Jennie Sjögren) var först med att skriva om kvinnors duktighet och utbrändhet i den utmärkta boken Diagnos duktig.

Det känns lite som om hon medvetet undvikit oss och våra böcker.

Med det sagt så ska jag säga hur boken var. Den var helt okej! Väldigt bra och underhållande skriven. Hon är en duktig och driven journalist med mycket humor. Och det var mycket som var bra i boken. Det mesta kände jag förstås igen, eftersom det var samma uppgifter, siffror och resonemang som i vår bok. Men det var också mycket annat - mycket som var intressant. Till exempel hennes koppling mellan hemmafrudrömmen och pensionärsdrömmen (tänk alla pensionsreklamfilmer om allt man ska hinna göra, njuta, uppleva när man har lite mer att leva för, på ålderns höst). Mycket intressant.

Det jag tyckte saknas i boken är analysen. Jo, den finns där till viss del, men helt frikopplad från männen. Jag saknar jämställdhetsanalysen och maktstrukturen, förhållandet till männen/papporna. Varför väljer kvinnor att till så stor del lägga sin tid på hemmet? Varför tycker de inte att "karriär" och pengar är så viktigt? (och jo, vissa gör det, men rent statistiskt inte!) Och varför fortsätter männen glatt att jobba heltid efter barnens ankomst, utan skuld?

Författaren var intervjuad i dagens DN söndag. Men jag hittar tyvärr ingen länk.

Däremot bloggar Marina Nilsson här!

I fredags skrev hon också en debattartikel i Aftonbladet. Om att inte be om ursäkt för att man bakar cupcakes. Låt kvinnor vara duktiga! (Påminner lite om Tinnis och Jennies debattartikel i Aftonbladet för några månader sedan).

Ja, jag håller väl med Marina till viss del. Be inte om ursäkt! Men granska var de där intressena kommer ifrån, varför, och just nu! (Precis som Marina själv gör i sin bok.) Det intressanta är att hela essensen i den här debattartikeln är det vi skriver om i Skriet - du kan få allt! Boken som från början skulle få heta just: Du kan visst få allt! (Sen blev det bara ett kapitel i boken.)

Är det någon annan som har läst? Vore intressant att höra vad någon annan som läst både den här och vår bok tycker!

Tacksamhet

2010-08-20T16:01:00.003+02:00

Jag smygstartar efter min långa bloggsemester. Hittade det här fina inlägget om tacksamhet - apropå min bok Skriet från kärnfamiljen på Lilla O:s blogg som numera heter Enligt O (en måsteblogg - det är inte för inte den alltid ligger högt på bloggtoppen).

Läs bara det här:

"Tacksamhet är något man förväntas känna och det står ofta i motsats till jämställdhet. Vi småbarnsmammor som har det så himla bra med män som hjälper till hemma, vad har vi att gnälla över? Hjälpa till förresten, det måste vara det värsta uttrycket som finns. Hur kan en pappa hjälpa till hemma och passa sina barn? Vem hjälper han och vems barn är det egentligen?"

Som sagt har vi ett helt kapitel om det här. Jag är så innerligt trött på att höra att vi mammor ska vara så tacksamma! Att vi inte ska gnälla! Att vi har det så bra. Bäst i världen. Jo, visst. Men varför måste vi jämföra oss med kvinnor i Pakistan? Eller varför måste vi BARA jämföra oss med kvinnor i Pakistan. Varför kan inte männen också göra det? Och varför kan inte vi jämföra oss med papporna?

Till saken hör ju att jag tror att det blir bättre både för mamma, pappa och barn om vi lever mer rättvist - så mamma, du som slåss för jämställdhet och rättvisa, du slåss också för ditt barn och för pappan!

Jag skrev om mammors rätt att gnälla i VLT för några år sedan. Läs här!

Hans-rörelsen

2010-08-19T13:48:00.000+02:00

Jag funderar på att gå med i Hans-rörelsen. Vad säger ni?

I'm back!

2010-08-19T12:55:00.002+02:00

Oj, vilken lång bloggsemester det blev... det var inte riktigt meningen, men det var så skönt att vara riktigt ledig. Och så har det bara inte blivit så att jag kommit igång igen.

Men nu fick jag mig en spark i rumpan. Det hög till lite i debatt-tarmen när Studio ett ringde och ville att jag skulle debattera ämnet: föräldrabloggarna hänger ut sina barn.

Jag tackade dock nej. Av flera skäl. Dels för att jag inte kan - får inte ihop pusslet i dag om jag också ska vara med i radio på eftermiddagen. Dels för att jag inte egentligen står på någon sida. Jag bloggar inte om mina barn och lägger inte ut bilder på dem - för att det här inte är en sådan blogg och för att jag inte tycker att det är så intressant. Men jag vill inte fördöma alla de som gör det. Det är klart att jag också tycker att man ska vara försiktig med hur mycket man berättar och visar av sina barn - eftersom de inte kan välja själva vad de vill visa. Men jag tycker samtidigt att många föräldrabloggar är rätt oskyldiga. Värre är det nästan med tonårsföräldrabloggar... Jag känner till några sådana och undrar verkligen vad de barnen säger.

Så. Nu har jag gjort ett första inlägg, inte särskilt märkvärdigt, men nu är jag i alla fall igång! Hoppas att ni finns kvar och vill fortsätta följa bloggen!

Vad tycker ni? Får man blogga om sina barn? Hur mycket får man visa, berätta?

Sommarlov!

2010-06-28T18:51:00.003+02:00

Mellanlandar hemma för att tvätta och packa om. I morgon sticker vi ut och seglar.

Så alla kära bloggläsare - jag hoppas att ni återkommer när jag gör det. Och alla antifeminister som försöker ta över bloggen med allt er hat och all er vilja att missförstå allt - jag återkommer till er också. Men det är för fint väder och jag har en för gullig och mysig familj för att slösa tid på er just nu.

Som lite läsning kan ni få det här. Ett exempel på hur män och pojkar förlorar på de snäva könsroller vi har (och i detta fall, kvinnorna också).

Och över sommaren kan ni antifeminister fundera på, vad är det egentligen ni vill? Att vi INTE ska ifrågasätta könsrollerna? Gå tillbaka till det som en gång var? Tror ni det skulle gynna pojkarna i skolan? De våldsutsatta männen? Att män och kvinnor blir jämställda i hemmen och på arbetsmarknaden gynnar BÅDA könen. Männen kommer närmare sina barn och riskerar inte att förlora kontakten eller vårdnaden om dem (en jämställd pappa har inte särskilt hög risk att förlora vårdnaden vid en skilsmässa, även om jag håller med om att kvinnor gynnas i vårdnadstvister - något jag INTE tycker är bra, eftersom jag är feminist). Männen slipper vara huvudförsörjare, slipper jobba ihjäl sig (det är ett tungt jobb att bära försörjningsbördan, varför inte dela på den?).

I stället för att bara hacka på feminister - jobba för er version av jämställdhet då! Vad gör ni för pojkarna som får sämre betyg i skolan? För männen som förlorar vårdnaden om sina barn? För männen som dör i förtid för att de jobbar ihjäl sig? Tror ni att de skulle må bättre om kvinnorna backade? Om kvinnorna gick tillbaka till hemmen? Och tog ännu mindre ansvar för försörjningen? Tog ännu mer ansvar för hem och barn? Om vi slutade ge våra barn hundra möjligheter att vara istället för bara två (pojke, flicka)? Tror ni det skulle gynna någon?

Till er alla: Trevlig sommar!

(Jag återkommer nog om någon vecka eller två när bloggabstinensen blir för svår.)